Det är lite galet med skillnaden.
Först sitter man inne på sin kammare och skriver, och den man har mest kontakt med är ens förläggare, och allt är redigering hit och dit, man kan sin roman så bra nu att man stundtals skulle vilja kräkas på den. Men absolut; stundtals också älskar den mer än man trodde var möjligt. Som att det är fysiska varelser det handlar om, de karaktärer man skapat. De har ett eget liv nu.
Och så skillnaden då, när den plötsligt är ute.
Idag gled jag in på Akademibokhandeln och fick för mig att jag skulle se om de hade min bok. På övervåningen finns Tonårshyllan, och jag insåg att jag aldrig ens varit där. Och mycket riktigt, där stod den! Ryggen mot mig, mitt namn på tvären med titeln. Det är så overkligt! Man har drömt om det så länge!
Jag var tvungen att ta några bokhandlar till när jag ändå höll på. 149 kr kostar den på Bokia. Den finns där! De har den! Jag behöver inte gå dit och le övertygande mot expediten och truga och be snällt, icke då. Det finns reklam som sköter det åt mig. Ett förlag i ryggen, min bok är en produkt bland andra produkter.
En annan overklig sak nu för tiden är att googla sitt namn. Sitt namn eller bokens namn. Och titta, här har folk läst den! Inte lagt upp regelrätta recensioner, för det får man ju inte göra förrän efter den 12 mars, som är recensionsdatum. Men små tips, boktips, läs den här, den är fin och handlar om vänskap. Man blir glad av den. Och till och med att Gilla Böcker aldrig har gjort dem besvikna tidigare, så varför skulle dem nu? Så fint att man måste läsa det två gånger.
Igår var vi i Båstad, jag och Lovisa, och läste poesi för gymnasieungdomar. Länge sen man hade ett traditionellt litet gig. Och det var kul faktiskt, att få visa tennisstaden för Lovisa. Så här ser den ut, när den sover. När ingen fotograferar den, och den är som vilken småstad som helst. ”Fast med fina hus!” påpekade Lovisa. Javisst, med fina hus.
Vi tog en tur genom mitt gamla högstadie. ”Jag brukar tänka att jag befinner mig här ibland. Och i den tunneln sitter de, Mia och Mirjam! Det är där de är, tänker jag mig.” Även om inte allt är Båstad. För lite är Halmstad. Eller Växjö. Eller vad jag nu har för sammansatta stadsbilder i min hjärna. Varför hålla sig till geografi, om man inte ens tycker att geografi är roligt? Den dag jag skriver något strukturerat som utspelar sig på en och samma plats, då är det fan i mig ett stort kryss i taket.
Högstadiet var sig likt, fast mycket, mycket mindre. Det är konstigt, det där. Samma noter på väggen, samma klängrankor. ”Här brukade vi leka King Out.” Samma grådis över alltihop. ”Och därinne hade vi franska. Tror jag.” Men ingen Olov, med det lockiga håret, skridande genom korridorerna som en ängel. ”Jag tänker alltid på Kurt Cobain här.” Och Emma, som alltid var sorgsen på årsdagen av hans död.
När vi gick tillbaka till tåget genom bostadsområdet pratade vi om annat, och jag tänkte att nostalgi inte ens är något att ta på. Bara en diffus och inte helt positiv känsla, som tycker om att välta omkull en lite då och då.
I eftermiddag struntade jag i träningen och satt med nya romanen istället. Den som blev klar som ett första utkast förra sommaren, och nu ska redigeras, göras ännu bättre. Jag vet inte var jag har den. Den är arg, men i vilken riktning vill den? Kommer man att förstå när jag skiftar person? Funkar det här, eller är det bara i min mage det kändes bra?
Och så de där passagerna som man anar att man kanske struntar i. Öppna nytt dokument, gör om, gör rätt. Kammaren igen, här är jag.
Imorgon ska jag intervjuas av en av tidningarna, de som nu vill prata med mig, utan att jag ens där har ringt och lagt huvudet på sned.
Det är skönt faktiskt. Att ha huvudet upprätt.
Ytterligheterna. Det är vad det här yrket handlar om.
Och imorgon bitti, inte att förglömma, sitter jag i kassan på Ica igen. Som en vanlig människa, för det är ju det jag är. Även om man ibland, i allt virrvarr och beröm, måste påminna sig.
Ikväll ska jag läsa i boken som jag inte kunde hålla mig från att spontanköpa på min tur i bokhandlarna. ”Du hasar av trygghet” av Elin Grelsson. Har ju ändå tänkt läsa den sen den kom ut.
Bilden är från när vi var i Thailand, Bangkok, de skulle ha sumobrottning på varuhuset. Vi missade men brottades lite med varann, i tjocka dräkter. Det var gratis, ingen annan ville skämma ut sig. Men systrarna Arvidsson bangar inte!
Facebook-sida