Tillbaka i tiden fast ändå kvar

Ett kärt återseende?

Jodå. Katter känner igen. Och Zemme kände igen min väska och min doft, och min röst i trapphuset trodde Åskar. Han har ju alltid varit en försiktig speleman, den där Zemeckis, så något avvaktande fick vi småningom kontakt. På det här fotot ser det till och med ut som att han ler, trots blixtögonen.

 

Jag var alltså i Växjö igår. Hela dagen. Staden där det hände så mycket i mitt liv, men som jag sällan återvänt till efter det att förhållandet tog slut. Nu kändes det skönt att kunna hänga och umgås, och som så många gånger förr upptäcka hur Åskar är en av de roligaste människorna jag vet. Och att det är fint att han får finnas kvar i mitt liv, att jag inte orkar med att det skulle förhålla sig på något annat sätt.

 

Jag ska inte skriva någon lång utläggning om hur det förhåller sig med ex och känslor och så vidare. Det vet nog alla på ett ungefär redan. Som Peter som jag hyr av skrev när han läst mina små-porriga dikter; alla människor har samma känslor, samma funderingar när det gäller förhållanden. Bra skrivet. Läs Jung.

 

På bilderna vi såg på ser man tydligt hur ens ansikte har förändrats och blivit äldre på dessa tre år.

Det får mig varm att inse att denna insikt inte välter min värld.

På något vis tror jag det har med min mamma att göra.

 

Ett tips är förresten fortfarande att gå och titta på “Verklighetsflytt”, Plan B’s utställning i Konsthallen, som varar till och med Kulturnatten den 30e januari. Det är både fint med den mängd av tavlor som finns där och med de färgglada väggarna och “pusshållplatsen”.