this is me

På den här bloggen samsas allt.

Personliga funderingar, kulturjournalistiska skriverier, politiska raseriutbrott, allmän ilska, glädje eller klädprovning i shoppingrum. Man kan se det som oseriöst. Man kan se det som otämjt och frustrerande barnsligt, som att jag står med ena foten i My little pony-land och den andra trevande eller argt sparkande på det vuxna som inte eller bara halvvägs låter mig komma in.

Men så passande, för det är så jag ser det.

Det är så jag är.

 

Den senaste tiden har det varit mycket upp och ner. Jag är en intellektuellt reflekterande människa, och det är förstås för jävligt. Ångestattacker blir värre med åldern. Bättre, på det sättet att jag vet att de går över för jag känner mig själv. Värre, för att jag vet mer om hur världen ser ut, och det tar hårdare att samma tankar återvinns. Lösningarna som presenterade sig när jag var fjorton, tjugo eller tjugofem verkar mer osäkra och skygga idag, när jag är tjugonio.

 

Det finns en ständig rädsla för ensamhet, jag tror den finns i alla människor.

Jag vill skriva en bok om hur det där kan yttra sig, jag ska bara bli klar med den jag håller på med först. Det kommer att bli blodigt och intressant, jag lovar.

Jag har mycket projekt igång och jag har äntligen hittat en arbetsgivare som gillar det. Som säger ”Du får bestämma” och som ser möjligheter och blir sprudlande när man pratar med henne. Studiefrämjandet i Lund, där jag ska ha skrivarkurs som kommer igång om några veckor. Distans, det går nog fortfarande bra att anmäla sig tror jag. Kontakta dem bara, ”Börja skriv” heter grejen. Börjar i november.

 

Jag tror och hoppas.

Inte på Gud, och inte så mycket på män för tillfället. Förlagen är också övertygande i sin tystnad, fast jag tycker jag gör mitt bästa för att skrika på ett så reserverat och anpassat sätt som möjligt.

 

Är det det allt handlar om? Att skrika på ett anpassat sätt. Att skrika utan att låta för viljande, för enveten, för inställsam. Jag vill ha dig, (lägenhet, man, publicering) men inte för mycket. Jag är angelägen men fortfarande mystisk? Jag är ambitiös men inte Kajsa Kavat.

Att vara Madonnan, så att man kan få bli Horan på hemmaplan sen? Min kompis hävdar att ”Hora-Madonna-tänket” (det vill säga att män inte vill stadga sig med kvinnor som ligger med dem för snabbt, utan dras mer till de som håller på sig) är ett biologiskt fenomen, och inget man kan värja sig mot. Jag blev aggressiv när han sa det, och undrade om män verkligen var så idiotiska. ”Jag har aldrig tänkt så när det gäller en man”, sa jag. Han hävdade att det var för att jag låg med dem för snabbt. Jag blev arg igen, sa att jag inte alls tror att det har med biologi att göra. Att jag tror det är bara ett exempel på den patriarkala samhällsordningen, att mannen ska få ligga mer, kvinnan ska inte vara så benägen, utan mer intresserad av avkomman.

Vilket, om det är sant, förstås inte gör det lättare att ändra på.

Så jag är väl en spermafläck på hans lakan, då.

 

”Tänk om du aldrig blir publicerad”, sa min mamma en gång, när vi pratade framtid. Hon menade att man behöver ha ett annat yrke man kan glädjas åt. Det stämmer förstås. Och det går ju hyfsat bra med den saken nu, även om jag fortfarande är i kassan deltid.

Men jag har även poesin. Igår hade vi Öppen Scen på På Besök, världens mysigaste lilla pub i Malmö. Vi har det så bra här! I våra arrangemang av sprakande ord, vilja, längtan, ambition, indränkta i vin, snyggt uppklädda i murriga fåtöljer. På många sätt är det här livet jag alltid velat ha. Fast som att jag ser på det utifrån, från Slottsstaden, från andra sidan stan. Jag befinner mig jämt på andra sidan stan.

 

Men kanske även när jag bodde där?

Tiden på Bergsgatan, mitt i smeten, vimlar av foton på mig och katterna. Bara mig och katterna.

Jag ska leda en cirkel i skrivande, och vi säger att det är en bra mötesplats för att göra skrivandet mindre ensamt. Det stämmer. För skrivandet är ensamt. Att tro på en roman är ensamt. Att producera är ensamt. Det behövs uppläsningskvällar och responsmöten.

Men kanske finns det en större ensamhet? En ensamhet i mig, som personifieras i virrandet på gatorna, in och ut ur butiker, disträ med tjutande bilar över övergångsställena. Den där känslan av att jag aldrig borde köpa cykel för att det skulle vara döden för mig. Den där alienationen, som ständigt viskar ”jag förstår inte den här världen”. Som tittar oförstående på familjekonstellationerna, människans längtan efter en ny bil, stegen i trappan på farmors gamla affisch på väggen. Den fina tavlan där livet var så enkelt. Nu är jag istället den förvirrade obstinaten. Som inte vet vad hon bör längta efter egentligen.

Det är svårt att vara människa.

Ibland tänker jag att det är oförbätterligt, att det aldrig går. Att även om man via en psykolog kan se alla brister i personligheten, alla saker man ska ändra på eller vara medveten om, så är genernas förbannelse alltid kvar. Hur ska jag kunna bli något annat än jag? Jag förändras, jag växer, men snart kommer medelåldern. Då jag stagnerar. Då jag får jobba hårt för att få nya intryck, inte fastna i gamla hjulspår, jag är redan farlig genom att jag lyssnar på samma sorts musik.

 

Min kompis säger ”Du ska kanske tänka på vad du skriver på din blogg, vad du sänder ut för signaler om dig som person.” Signaler. Mig som person. Jag vet inte, vi är i en period av väta. Jag och mig som person. Det gråts. Det finns ett stort hat som frodas och växer, mot allt som heter ”The game” och ”Vad tycker killar är sexigt”.

Jag vill inte bli en sån som läser guideböcker i att fånga en man. Då får det vara.

Jag kan vara ledsen över att vara singel, men då får det faktiskt vara.

Det här är jag.

Min kompis igen: ”Å ena sidan vill du visa hur självständig du kan vara. Å andra sidan vill du bara krypa in i en grotta. Verkar lite vilset.”

 

Sanningen är väl att alla människor är lite vilsna. Särskilt i vår tid, kanske. Vi har stor gemenskap framför en dataskärm, på en poesikväll… men oj. Nu skulle det ju inte handla om ”vår tid” och ”alla människor”. Detta skulle ju handla om mig. Och ja. Jag är vilsen. Jag är både självständig och trygghetsknarkande. Jag är både redo att ta över världen, och liten och rädd. I samma kropp? Ja, i samma kropp.

Det finns även en övertygelse i mig att detta går att binda samman.

 

Jag kan nämna fler exempel.

Jag är självsäker och framåt. Men med stor självkritik och stundtals hatisk mot den egna personen, samt svårt att ta för mig.

Jag gillar äldre män. Men jag hatar äldre män.

Jag stör mig på Hennes & Mauritz, deras tveksamma etiska hållning och deras uppmuntran till ett slit-o-släng-samhälle. Men jag shoppar mycket där, jag gillar egentligen grundtanken: att kunna erbjuda senaste modet till folk med lite pengar, och jag har till och med aktier i företaget.

 

Äsch, det är så mycket saker jag skulle kunna skriva nu.

Egentligen har jag nästan feber idag, och behöver ta det lugnt för att jag senare i eftermiddag ska kunna träffa Malene och hänga och se den där filmen. Som kallas ”feministpropaganda” av Paul Ström. The asshole of assholes. Med knytnäven i luften för att män är de som har det svårt i dagens alltför feministiska samhälle. Tyvärr har han ju en del anhängare.

 

Igår läste jag om en kille som tog livet av sig i direktsändning. Han var 21 år, anordnade en snara i sitt rum och sände via bilder en gång varannan minut sin egen hängning. Jag diskuterade det lite med Emelie på kvällen. Jag kan förstå att man gör så, för att få en sista stund i rampljuset. För att inte dö osynlig. Emelie sa att hon tror att det handlar om ett rop på hjälp. Och att någon borde ha uppmärksammat det. Men på nätet gör folk inte det, för man tar inget ansvar i den virtuella världen. Framför allt trodde många att det var ett skämt. En del hetsade honom att göra det. För vi vill se skandaler live, om vi får chansen. Jag är inte bättre, insåg jag när jag googlade klippet som en galning efter att ha läst om det. Men många var de som också försökte få honom på andra tankar. Det känns hoppingivande, och värt att nämna.

 

Vi kommer aldrig att få veta baktanken med ett sådant självmord. Vi måste acceptera intresset för det, fascinationen inför döden; där tror jag att vi kan prata om något genetiskt, biologiskt. För en gångs skull. Kanske lär vi oss av det här, att de polisanmälningar som började strömma in någon timme innan själva mordet var fullbordat kommer tidigare nästa gång. Känslan av att ”det här nog är på riktigt”, som många pratade om.

 

Jag har kommit ifrån det ämne jag eventuellt hade. Dags att sätta punkt nu. Rörde jag upp tankar? Bra. Skriv gärna en kommentar.