Dagen efter en förkylning är nästan värst, har ni tänkt på det? När man börjar känna sig som vanligt igen, och genast vill orka allt på samma gång. Det ska flängas ut på stan, man ska baka bröd, kanske städa lägenheten (även om det inte brukar vara högprioriterat hos mig), raka benen och tvätta bort den ingrodda svettlukten, komma ifatt med skrivprojekten, ge respons till de där människorna du lovat ge respons till för flera veckor sen och andra måsten schemat peppande skriker ut denna vecka.
Fast det orkar man ju inte. Man är set back liksom, man behöver bara komma utanför dörren för att inse det. Sen när gav frisk luft huvudvärk? Tja, sen nu ungefär. Hjärnan är helt överväldigad av intryck; hallå världen! Var det så här du såg ut?!
Bara att gå till Ica på Möllan var en pärs. Efter att ha fått frisk luft i tre kvarter är min hals som ett öppet sår av förödmjukelse. Harklar sig och åmar sig, medan näsan i sin tur påminner om vissa störningar i detta hastiga byte av atmosfär. Torgskräcken kommer krypande efter lägenhetens varma omfamning, där ingen ser om du onanerar eller läser fyrradig poesi eller skrattar åt samma humor om och om igen eller ser om en gammal film från åttitalet som inte ens var bra då. Här är folk om sig och kring sig och du är genast blicken ner i marken och försöka att avhandla detta så fort som möjligt, för den här världen var lite för krävande trots allt tack, hjälp mig rosa fluffkudden, ta mig tillbaka i din omsorg.
Förkylningar är intressanta företeelser i sina stegar av intensitet, eller hur? Det blir lite som Peter som ropar om vargen. ”Förkyld fortfarande? Det var värst vad det håller i sig”, sa min favoritkund, och jag tänkte i mitt stilla sinne att förra gången jag var förkyld visste jag inte vad ordet innebar. Att jag ville ta tillbaka alla gånger jag nånsin hänvisat till något så lättvindligt, för i mitt stora uppsvullna rossliga varma huvud var detta ord med ens för litet, urvattnat, som alla mediciner hotar bli för mänskligheten.
Du blir aldrig immun mot förkylning. ”Du menar sånt som alla är nu och några månader framåt”, sa en annan av mina favoritkunder, och jag nickade, ja, jag menar sånt. För i olika nivåer är det väl just den företeelsen jag menar? Även om näsan av oförklarlig anledning har runnit på mig sen i våras.
Hur som helst: Malmborgs på Möllan har en vegan/hälsokosthylla som får mig att darra av tillfredsställelse, som rycker alltför ihärdigt i min fortfarande nyss-löne-tjocka lilla börs. Hallå! vill jag skrika till Erikslust. Ni har missat något! Fast å andra sidan: kanske bekräftar detta bara fördomen. Det är här de finns: veganerna och vegetarianerna. I Erikslust frodas istället lusten för delikatessköttbullar, fem olika sorters nylagade pastasåser och kantarell för femhundra kronor kilot. Där handlar tanten som ”ju inte skulle handla idag” men redan har avverkat hela stan i sina fina små kassar, fnissande och lite nervöst undrar om ”det finns nåt kvar på kortet, ja vi får se”, tycker att jag ska ha medlidande med hennes shoppingsjukdom. Och här på Möllan handlar turbandreadstjejen med safaribyxorna och den rättvisemärkta kassen med den rättvisa jämställda bebisen i som hon har med sin skäggige man som jobbar på biblioteket, och det är hon som har krävt fram dessa produkter genom sina frågor, och henne jag ska tacka.
Hur som helst: jag är nöjd. Och glad att jag bor i staden av ytterligheterna.
Men inte blev det något julpynt eller adventskalender. Det får bli nästa gång jag orkar mig ner på stan, basta! Och städningen också. För rakade benen gjorde jag i alla fall.
Facebook-sida