Tankar efter lindy-dansen

Ibland känner man: jag orkar inte mer.

 

 

Så här skulle jag vilja se ut, alltid.

 

 

Det låter kanske inte som en omöjlighet.

Men det är det.

 

Ibland skulle jag vilja säga till hela min släkt: jag är ledsen

men det blir ingen man

jag kan inte hitta någon som väger upp till mina förväntningar

och jag orkar inte dra ner dem

jag orkar inte ta hand om en människa som är på samma nivå som ett barn

när allt jag önskade mig var en jämlik

en man

en vuxen människa.

Jag orkar inte anpassa mig till en kvinnoroll

som inte passar mig ett skit

jag orkar inte med det nya alternativet heller;

”jag är inte redo för en relation just nu men jag tycker jättemycket om dig”

jag har hört den

jag kan den

den gör det tomt i mig.

 

Jag är ledsen, men det blev inga bebisar

det finns så jävla mycket viktigare saker att göra

och så få vettiga gener att avla sig på

jag har visioner

jag tror saker om mig själv

så håll käften

förstå.

Att jag är 29 år.

Jag har kommit längre, jag ser igenom för mycket

jag är ledsen.

Men det krävs mer nu

för att jag ska bli

som er.

 

Och det tråkiga nu är

att ni kallar mig bitter

att ni säger ”hon ändrar sig”

vilket jag hoppas att jag gör

att ni säger ”hon överdriver”

 

vilket jag inte gör

men förhoppningsvis

gör jag något åt det.

 

Jag har ju aldrig riktigt lyckats anpassa mig egentligen, till hur världen fungerar.

Det är så mycket jag inte fejkar.

Och hela tiden känner jag att jag inte ens borde skriva det här.

Men nu skriver jag för lite; jag safe-ar.

Ingen blir störd, ingen blir berörd.

Det här är fulla tankar efter lindy-dansen.

Men inte ”bara”.