”Och så flyttar man till storstan / kanske gifter man sig, skaffar barn / och så flyttar man tillbaka”
Några rader ur en Kentlåt, och igår kände jag plötsligt igen mig i dem.
Nej, jag ska inte flytta tillbaka till Västra Karup. Inte heller ska jag gifta mig och skaffa barn just nu. Men vi var på väg från perversionskvällen på Café Barbro, en Ord På Scenkväll som blev riktigt lyckad trots liten publik, till Klubb Träsh, något nystartat på Inkonst. Och då började jag nynna på de här raderna.
Mentalt har det hänt mycket med mig det senaste året. Delvis tack vare romanen jag hållit på med, som fått mig att gräva i mig själv, min bakgrund, fått mig att se vad som skapar en människa egentligen, vad det är jag tycker om och inte tycker om här på Möllan. Delvis tack vare en bekantskap som jag diskuterat saker jag inte brukar diskutera med; vilken sorts människa du vill vara, vad du vill ha ut av livet egentligen. Jag har börjat följa nyhetsrapportering på ett mycket mer ingående sätt än jag gjort tidigare. Det går att göra det när du har svtplay; sålla ut vad det är som är viktigt för mig att tillgodogöra mig. I ett försök att vidga sin egen begreppsvärld, se utanför den egna lilla sfären. Delvis för att jag läst Nina Björks fantastiska bok ”Lyckliga i alla sina dagar”, om hur det ekonomiska tänket genomsyrar vår vardag, hotar nästla sig in i relationer och förstöra och ta bort värdet ur saker vi gör för annan vinning än pengar.
Storstan ville jag till för att allt hände där. Och det är sant, tänker jag när jag dansar i rökmaskinen bolmande, vi ser knappt nederdelen på varandras kroppar. Hela tiden händer det något. Vi distraherar oss om vi vill, med mer eller mindre mening i det vi gör. Nästa dag läser jag en artikel om hur ekonomin och miljöpolitiken måste närma sig varandra; att vi inte kan fortsätta konsumera på det här sättet, att vi måste hitta andra värden i livet, andra sätt att roa oss på.
Kanske gifter man sig, skaffar barn. Jag känner igen mig mycket i Nina Björks utläggningar kring hur singelmänniskan idag fungerar. Hur rädda vi är för att nya relationer ska begränsa oss, hur osäkra vi blir inför alla typer av bindningar. Commitment. Att sätta ner sin fot och säga här, här vill jag bo. Här stannar jag kvar. Med den här människan trivs jag, vill jag bygga upp en familj.
Den här personen väljer jag att stå sida vid sida med, tills döden skiljer oss åt.
Och det här lilla livet vill jag föra vidare ut i världen, vårda med min kropp som skyddsnät, den här varelsen blir viktigare än jag själv.
Det är läskigt, eller hur?
Och så flyttar man tillbaka. Jag älskar att dansa i en rökmaskin och jag tycker om att dricka öl och prata skit. Men jag tycker ännu mer om att dricka gott vin och prata väsentligheter. Politik, relationer, känslor. Analysera omvärlden, bryta ner, gå på djupet.
Inte behöver jag distraktionerna en stor stad tillför för det egentligen?
Snarare kan jag längta efter skogen, träden, miljön. Jag kan trivas i det lilla, min lägenhet, vissa dagar lämnar jag den inte alls. Och inte shoppar jag mer nu, trots att jag har affärerna utanför dörren.
På Klubb Träsh sitter folk i stora snygga retrofåtöljer och tittar på en film som är skitkass. Det är meningen, vi har fått ett papper där det står vad vi ska göra när huvudpersonen slåss, varje gång någon går in i en bil ska vi skrika det eller detta, om de är nakna ska vi säga uuuuh!
Det är underhållande, det är som ett dagis för vuxna. Det är ironiskt att jag sekunder tidigare pratat med Marie om att män inte behöver växa upp, att en del av problemet med jämställdheten är att kvinnor måste kompensera detta genom att bli mammor åt dem, och att det är viktigt att försöka se den tendensen även hos sig själv och inte ge efter för den.
Här är vi alla barn. Ironin är ett avståndstagande från att prata om äkta värden.
Och plötsligt känner jag mig så himla tråkig. Jag som suttit och skrivit om tjejgänget på Cypern i bok tre, för att försöka komma fram till någon typ av värdegrundsändring hos min huvudkaraktär där. Samtidigt som jag älskat att följa hennes runtknullande, samtidigt som hennes liv i mångt och mycket liknat det jag själv haft i flera år. Kan inte jag släppa allt och bli lite ironisk, lite löjlig? Kan inte jag se på ett meningslöst underhållningsprogram längre utan att muttra inombords att detta gör dem bara för att vi inte ska tänka på orättvisor i samhället? Kan inte jag köpa en my little pony att ha som prydnad utan att numera tvingas analysera vad det säger om mig som person, varför håller jag fast i min barndom på det viset, är det något mitt undermedvetna försöker säga mig?
Jag hoppas att felet jag gör är att jag dömer andra.
Att de inte alls är så barnsliga och icke ansvarstagande som jag är rädd att de är. Att alla som köper kvällstidningarna inte på riktigt tror på dess nyheter, utan har en distans till det, läser det mest för underhållning. Mitt under den dåliga filmen sitter jag och tänker på regissören bakom den. Visste han att hans verk skulle bli utskrattat? Visste han att det han gjorde var dåligt? Eller gjorde han verkligen sitt bästa, utifrån de premisser han hade?
Det är klart att det är roligt att skratta åt dålig film. Precis som det är roligt med en dikt om dålig sex eller en ironisk bok om samtiden.
Men är det inte ännu roligare att se en riktigt bra film, som rör vid något i ditt innersta, som är äkta och som får dig att omvärdera och tänka? Är det inte roligare med en dikt om riktigt bra sex, som får dig att stöna med och återuppleva, som blottar diktarens innersta och därigenom även ditt? Är det inte roligare med en bok om samtiden som tar samtiden på allvar, som sammanför och försöker se tendenserna för vad de är, som disekerar och granskar, även när det gör ont för att man kommer till insikt?
Tidigare på kvällen körde Klubb ONT, Niklas Åkesson och Per Alvsten, ett performance som gick ut på att de drack öl på öl och diskuterade smakerna. Finöl, som man säger, och det är verkligen ett annat begrepp nu för tiden. ”Ingen Pripps blå precis”, skrockade Per menande och Niklas pratade om hur choklad verkligen blivit en återkommande smak i öl, vad gjorde vi innan choklad? Hela tiden återkommer de till hur jävla skönt det är att det är fredag. Som vilket obrytt killgäng som helst. Det är samma dövande av äkta värden, samma verklighetsflykt, samma missbruk.
Förr ett tag sen skrev jag som status på min författarsida på facebook, att jag börjat omvärdera det där med att skrivandet skulle vara en verklighetsflykt för mig. Är det inte snarare ett fördjupande? Ett sätt att förhålla sig till värden, som tillåter djupare diskussioner och funderingar? Även om det är sant: det är trevligt att förlägga handlingen till ett varmt Cypern när det är kallt och rysligt i Malmö.
Jag vet, jag svamlar, jag låter tråkig och moralistisk. Men jag önskar mig en tid av mindre yta, mer innehåll. Mer back to basic, till ruta ett.
Facebook-sida