Slottsstaden

Det finns inget hundbajs här.

Detta är min första reflektion.

Min kompis Frithiof påpekar att det är för att det finns hundbajskorgar uppsatta vid varje hörn, något som fattas på exempelvis Möllan.

Hundantalet i sig är ju varken större eller mindre.

Fasaderna är fina. Det är de kanske mest över hela den här stan, men det är något som skiljer sig. Kanske är det bara lugnet. Bristen på skräniga uteställen, falafel och barfota profeter med långt skägg.

När jag går på Regementsgatan med den lilla trädallén och inredningsbutikerna, 4:ans buss går hela vägen här till Klagshamn eller Limhamn, och alla jag möter har kappa; då slår det mig att det känns som en annan stad i de här kvarteren. Som att jag plötsligt dök upp på en bakgata i Stockholm. Det är något med Slottsstaden som är lite posh. Fast ändå inte.

Och över allting tornar Kronprinsen upp sig.

Kronprinsen är egentligen ett stort blått fartyg, förtöjt mot sin vilja, drar och sliter för att komma härifrån. Eller drog och slet. Nu är det surrat med ett sunkigt köpcentra i grunden och en restaurang som sägs vara fin på övervåningen.

Käppastan.

Här bor till stor del gamla människor. Rullatorer och käppar. The good old days och rasism. Men också leka med barnbarnen i parken. Vara extra trevlig och personlig mot kassörskan i affären, eftersom hon är den enda person man pratar med under dagen. Gå och handla någon extra gång till, passa på att gå på toaletten och klaga lite på stela fingrar som inte hittar pengar i plånbok, ”kan du hjälpa mig?”. Vissa tanter ser ut som små dockor; fågelfingrar och plirande små ögon bakom rynka på rynka, hud lagd mot hud.

Hästen på taket.

Först trodde jag bara att det var en. Sen såg jag den andre. De stoltserar där, högst upp. Statyerna som får liv när jorden går under, hovarna som plötsligt börjar röra sig. När ingen förväntar sig det. Galopperar förbi i metall-klippetiklopp, dundrar, väcker, förvånar. Står där uppe och väntar. Samlar mod inför det stora hoppet. Ner för byggnaden och ut. Båda samtidigt; ett, två, tre.

Massageinstitutet där jag tänker att min syster skulle söka jobb. Den lilla parken som är en park på riktigt, även om den är liten. De trettifemåriga mammorna samlas här med sina barn och all sin tid. Rödrosiga kinder och bävernylonoveraller.

Runt hörnet: ett bageri. En byggnadsställning. Några möbler som håller på att flyttas från ett hus till ett annat. Ett café som säger att de har stadens bästa brunch, ser ut som 90-talets glädje över ord som caffe latte. Avklätt, vitt, ful layout. Vem äter här, funderar jag. Går förbi.

Inredningsbutikerna skyltar med blommiga gummistövlar, draperier och tyger med stora bilder av ansikten. Det ska synas, inte smygas.

Tvärgatorna mot stan, in bakom Kronprinsen och förbi den konstiga kyrkan (som är rätt fin trots sin modernitet), mot staden. Centrum med löshår och klapperskor, för korta kjolar och långt blont hår. Möllan med sjalar, poserna och bohemen. Jag rör mig mellan allt lika befriat, lika obrytt. Jag hör inte hemma någonstans. Jag hör hemma överallt.