Jonas Thente skriver i dagens DN Söndag (hittade ingen vettig länk) om hur tingen som genomsyrar vår samtid inte tar samma självklara plats i romanen. De finns förvisso med, men inte alls som den extra del av kroppen som han anser de digitala verktygen har idag. Jag ögnar igenom och tänker att jag håller med, men vet varför. Jag är åtminstone helt medveten om att jag själv hatar att behöva skriva in mobiltelefoner, internetkonversationer och liknande i mina skapelser. Jag förlade hela handlingen i min fjortisroman till slutet av 90-talet, just för att minimera bruket av internet i den. För mig känns det inte intressant att skriva om människans relation till en dator. För jag tror inte att det är där vi upplever de stora sakerna i vårt liv. Visst, man kan läsa revolutionerande saker, man kan se teveprogram som förändrar ens liv. Men hur intressant blir det att avhandla det i litteraturen?
Allt jag säger blir motsägelsefullt när jag tänker på hur mycket jag själv hänger vid internet. Som om det vore där det hände. Jag odlar relationerna med mina kompisar, på samma sätt som jag odlar myten om mig själv. Via internet?
Alla som testat nätdejting vet hur svårt det är att träffa rätt. Det kan vara hur bra som helst på internet. Han eller hon säger alla de rätta sakerna, är hur snabb i käften och underhållande som helst, men kan fortfarande vara en grå nörd utan sexuell dragning alls när ni väl träffas.
Jag har träffat en man från internet som var precis som jag trodde att han skulle vara. Vi hade i och för sig pratat i telefon, jag hade sett både stela och rörliga bilder av honom, och vi hade haft kontakt i ca ett halvår. Jag vet inte om jag var som han tänkte mig. Han var precis som jag tänkt mig. Det kändes som ett extremt undantag och ett kryss i taket.
Förvisso skulle jag gärna läsa en bok som avhandlar vår osunda relation till internet. Fast då en mer science fiction-artad version, tack. En burlesk dystopi kanske vore på sin plats? En fd klasskompis till mig, Karin Tidbeck, har skrivit novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” Jag har fortfarande inte läst hela, men den följer med till Egypten. Det utdrag jag hört henne läsa av den handlade bland annat om en kvinna som sexuellt drogs till och slutligen blev gravid med en ångmaskin. En av de läskigaste historier jag läste när jag var liten, då när man drogs till allt som hette ”Värsta spökhistorierna” och liknande, var en saga om en flicka vars spegelbild blev levande. Den slutade med att hon drogs in i spegeln och hennes spegelbild hoppade ut och sprang nerför trappan. Jag tänker mig en blandning av dessa två. Så, där har ni upplägget! Vem skriver?
Facebook-sida