En lugn Valborg framför datorn och det skrivs på romanen. Lyssnade på ”Sound of music” på Spotify och insåg att jag är nära att börja böla bara av soundtracket. Det är verkligen nåt med den filmen, med Julie Andrews, som får mig alldeles svag i hjärtroten.
Man skulle annars kunna tro att jag skulle vara där alla andra är:
i Pildammsparken med avslut ”21.30 Fenomenal upplevelse”, som det heter enligt reklamaffischerna. Alternativt i Lund, i nån stor ormgrop för fulla studenter.
Men vad skönt! Jag ÄR ju ingen barnfamilj!
Jag kan själv bestämma. Alltså enväldigt.
Jag behöver inte vara i Pildammsparken. Jag kan gå mot strömmen när alla andra går dit.
Jag behöver inte låtsas fjortonåring. Det vill säga supa och frysa och äta brända sojakorvar och flirta med nåt andrahandsval.
Jag kan skita i Valborg i år.
Drömmer vansinniga drömmar som inkluderar båda min ex, plus Mikael Persbrandt och en som jag vaknar upp hos ibland.
Till mina två ex räknar jag de jag var ihop med i mer än en månad, och vars efterord var ”fint så länge det varade”, istället för ”va i helvete var det”.
Vad Mikael Persbrandt har i mina drömmar att göra återstår verkligen att begripa. Han var florerat tidigare. Då drömde jag att vi hade sex i min pappas dubbelsäng, och jag kunde mest tänka ”wow, detta är alltså Mikael Persbrandts kuk” och ”vänta bara tills folk får höra om det här.” Allt jag minns att jag sa till honom var ”så, hur är Maria Bonnevie i verkligheten? Jag gillar verkligen henne som skådis”.
Vad de andra hade där att göra? Hey, det är faktiskt privat…
Orkar inte ens vara seriöst hypokondrisk.
Gav upp inför läkarens lugnande. Känns det bra nu? sa hon efter ett tag. Jag insåg att jo, det framgick att jag skenar iväg med min oro. Jo, sa jag. Jag tror det. Jag ringer om en vecka ifall det fortfarande är kvar.
Gör det, sa hon. Så gör jag en anteckning här om det.
Gör det, sa jag.
Inte ens i min plånbok råder det ordning och reda. Här finns tior som inte vet alls vad de vill. Framför eller bakom busskortet? Är vi femtiöringar eller? De skakar på huvudet, rycker på axlarna, hallå klassbestäm oss! Det var du som la oss här.
Fast någorlunda ordning på torpet är det trots allt.
Jag skriver på min roman ikväll och är nån form av vuxen lekande författare.
Och idag betalade jag in en av alla dessa skulder jag har, nu till csn. Jag tänker inte ens dra igång nån klagan över csn. Jag anser det vara fantastiskt att vi i vårt land kan studera och få pengar för det. Jag anser det anskrämligt att nuvarande regeringen vill ta ifrån oss den friheten. Det kunde jag demonstrerat mot imorgon. Men då ska jag hem och få specialskola av pappa i konsten av deklarera. Man kan inte vara överallt samtidigt.
I helgen sen blir det Klubb ONT, mer Ica och slutligen mamma och Hans, ett förhoppningsvis soligt Mölle. Tusen år sen jag var där sist. Tiotusen! Det spritter i mig av tanken. Tänkte recensera Klubb ONT på http://diktafon.wordpress.com. Under tiden; läs min recension av Jim Morrisons diktbok, här: http://diktafon.wordpress.com/2009/04/27/words-got-me-the-wound-will-get-me-well/
(eftersom länkverktyget fortfarande vägrar vara på min sida får ni kopiera och klistra in, ledsen…)
Nu tillbaka från detta sidospår till romanen. Jag gillar att den verkligen kallar!
Facebook-sida