omställningar

Japp, nu har jag flyttat. Igen. Pappa är en klippa som hjälper mig. Den gigantiska garderoben som jag var så lycklig att jag fått tag på, gick inte in i bilen. Fnurran på tråden den dan. Skruva isär i Vincents trapphus, bygga ihop i min lägenhet. Vem som gjorde det? Pappa förstås. Vem som bjöd på restaurang efteråt samt gav mig ett choklad, till första kvällen i det nya? Pappa förstås.
Blev lämnad ensam att vänta i en bar i 30 minuter härom kvällen. På en man som säkert tror att han är förlåten. Han har ju blivit det förr. Eller rättare sagt; förr har jag inte sagt till, ”jag blir ledsen av det här” eller ”jag mår dåligt nu”. Såna direkta enkla instruktioner, som Emelie lärt mig. Den här gången sa jag det. Och han sa ”okej”, gjorde allt fel, samt hånglade upp mig med handen på mitt lår. Jag fick åtminstone hångla, tänkte jag, blev liten och gick med på alla nya planer om att ses. Var flexibel, som jag alltid är. Som han aldrig är.
Det var inte förrän nästa dag jag förstod att vi nog faktiskt aldrig kan ses mer. Att detta måste få vara slutet.
Och det är inte så mycket för att han inte har vett att älska mig. För sånt är det ju svårt att kräva av en annan människa. Däremot kan jag kräva av mig själv att jag slutar krypa. Och aktivt väljer att gå åt ett annat håll. Lite huvudet högt nu. Lite målmedvetenhet och självrespekt. Det finns folk som har väntat på det länge.
Att citera är oftast löjligt brukar jag tycka.
Men det här citatet av Sheryl Crow passar in på så många sätt just nu. Den tar upp både det jag krampaktigt tycks hänga kvar i och försvara med näbbar och klor, fast jag vet att jag inte mår bra av det. Och det mörka, svarta, farliga fallet genom dagarna som varit, där mitt liv verkar meningslöst och litet. Och hur dessa två sammankopplas, osv.
Det är dessutom en skiva jag återupptäckte igår på Spotify, insåg lyckan i att jag fortfarande kan alla texterna, och att Sheryl Crow må vara ute just nu, men oj vad hon är cool.
”If it makes you happy
it cant be that bad
if it makes you happy
then why the hell are you so sad?”