Jag må vara mycket för vanor och inrutade dagar där allt är planerat in i minsta detalj. Men det här med morgonsidor, eller skriv två sidor om dagen, eller skriv en timme om dagen; det funkar helt enkelt inte. Däremot fungerar mina egna gerillaversioner just nu helt utmärkt! Det vill säga skriv så jävla mycket du orkar så ofta du hinner! Få dåligt samvete och må dåligt i allmänhet om du inte skriver tillräckligt ofta! Och inte minst den här: fortsätt skriva även när det känns dåligt… Den sista är alltid lika upplyftande när man kommer ut på andra sidan. Som att gå igenom kärlekssorg efter kärlekssorg och ständigt bara bli starkare och bygga på tron på sig själv.
Igår fick jag blommor av min dejt. ”Du hade ju sagt att du alltid velat få blommor men aldrig fått det.” Han sa att han varit tveksam till om man kunde göra så, och jag sa helt ärligt att jag inte tror att man kan göra så. Det var vår första dejt och det finns liksom regler för hur man beter sig som människa. Men jag älskar ju när man bryter mot dem! Jag hade suttit i tre timmar och skrivit, på slutet handlade det mest om hur min karaktär föraktar barnfamiljer och normen. Blommor på första dejten kändes faktiskt som himmelriket.
Såg Pär Thörn igår, återigen utan att gå fram och säga hej. Ska det vara så jävla svårt? Tydligen. Igår visste jag ju inte ens vad jag skulle säga, eftersom jag inte tyckte så överdrivet mycket om hans uppvisning i konstiga pipljud och enformiga dikter där en projicerades och en lästes, så man hade ingen koll på någonting. Givetvis tycker jag fortfarande om att Pär Thörn provocerar, och givetvis fanns det något att ta med sig av allt det där. Men att gå fram och säga hej Pär Thörn, det går tydligen fortfarande inte. Hej Pär Thörn, du är med i en dikt jag skrivit? Hej Pär Thörn, jag tycker du är världens coolaste som ska ge ut fem böcker i år? Ja, nån gång ska jag nog lyckas säga det.
Facebook-sida