Och så blev det en ny värld. Både mörk och ljus.

Efter resultatet från gårdagens val känner jag att det är helt omöjligt att gå till fik och sätta mig och jobba med romanen, åtminstone än. Jag behöver dryfta det här. Jag behöver skriva ner vad jag tänker och känner.

partierna

Spontant vad jag känner: uppgivenhet. Sorg. Enorm ilska och förakt inför folk som röstat på ett parti med starka rötter i nazimen (socialnationalismen) och rasismen. Detta är inget som folk bara säger, utan det har tydligt visat sig, t ex bara den senaste veckan, när flera kandiderande politiker fått hoppa av då rasistiska uttalanden eller ageranden avslöjats. Denna typen av avhopp är mycket mer utbredd i Sverigedemokraterna än i något av de andra partierna.  Det är ingen slump. Jag känner rädsla inför svenskarna, mitt eget folk, som röstar så här. Jag känner misstänksamhet, jag vill inte gå utanför dörren, är det någon i mitt hus som röstat så?

Hur fan kan folk rösta så?

Vad jag tänker: Vi måste förstå Sverigedemokraternas växande som en reaktion på att folk har det dåligt ställt i Sverige idag. De känner oro inför framtiden, det gör vi alla, med det märkliga pensionssystemet som inte garanterar någonting, där bankerna tar det mesta av det vi tjänat ihop, en växande arbetslöshet och bråk i förorterna. Bostadsbrist och bristande vård och skola. En integrationspolitik som fortfarande har långt kvar att gå.

Vi har i flera år haft en regering som gynnar människor som redan kommer från rikedom och välbeställda förhållanden. Medelklassen och övre medelklassen får det lite bättre. Medan arbetarklass och de som har det riktigt svårt, lättare hamnar utanför systemet.

valvaka2

En jävligt viktig sak är också medias roll i det hela. Vi har haft en valrörelse som fokuserar på person. Vi har ett samhälle som fokuserar på person istället för sak, så det är kanske inte så konstigt. Men övergången till nätsamhälle, där de nyheter vi tar till oss är i kortare, mer läsvänligt format, med snabbare tillgänglighet och mindre plats för större, mer komplicerade resonemang, har också lämnat en glipa i utveckligen. Vad vi ser när större tidningar och journalistkåren går på knäna, yrket utarmas till fördel för gratistidningar och icke professionella utövare, är en utarmning av kunskap. Vi måste själva söka upp fakta, och det ställs högre krav på det som förmedlas.

Politik och stora sammanhang är alltid svårt att begripa. Men som jag ser det har vi just nu ett debattklimat och en mediebevakning med väldigt låg intelligens. Igår kom Jimmie Åkesson som förste partiledare in i studion på Svt, det hade aldrig varit tydligare hur rumsren nationalistisk ideologi har blivit än just i det ögonblicket. Som en superstar. Som en politiker, vem som helst.

Och de har blivit bättre på att paketera sig. Jag läste valbladet som kom utskickat till alla hushåll, där Jimmie sitter bak på en flakmoppe framförd av två kvinnor. Detta speglar inte alls partiet, som snarare haft problem med att locka kvinnliga väljare, men det ser förstås bra ut, nu när det plötsligt pratas om jämställdhet igen. Alla punkter som listades i Sd-bladet fokuserade på samma saker som de andra partierna fokuserar på; här fanns inget uttalat förakt mot invandrare, som i Skånepartiets “vi skåningar dricker brännvin och äter fläskkött”-retorik. Trots att grundpelaren i hela Sds politik är just invandrarfrågan, de finansierar allt genom att kraftigt dra ner på invandringen, nämns inte detta i bladet. Det enda som är kvar från tidigare är underdog-mentaliteten: det är lite synd om oss för ingen lyssnar på oss. Vi är utanför, skriver de, men det kan också vara en styrka.

Hade jag inte vetat något om Sd sedan tidigare hade jag lätt kunnat bli hjärntvättad.

stefan löfvén

Det positiva med gårdagens resultat, för det finns ändå något sådant, är det faktum att svenska folket röstat fram ett regeringsskifte. Vi är trötta på den politik jag nämnt tidigare i det här inlägget, vi vill ha tillbaka vår välfärd, med vårt sociala skyddsnät och den varmare människosynen.

Vilket går helt stick i stäv med de värderingar Sveriges numera tredje största parti har. Det vill säga vi har ett splittrat folk. 87%, måste vi påminna oss, röstade INTE på Sverigedemokraterna. Tillsammans kan vi fortfarande vara starka.

Jag röstade inte själv på Stefan Löfvén. För mig var det en sorg att inte F! fick fyra procent. Jag har aldrig känt någon hög tilltro till Löfvén heller. Förrän igår. Faktiskt. När han gav sitt tal sträckte han ut en hand; samarbete främst med Miljöpartiet och Vänstern, men han sträckte även ut en hand till Folkpartiet och Centern. Det känns länge sen nu, men den som någorlunda kan sin svenska politiska historia vet att ett samarbete över blockgränserna existerat i olika konstellationer tidigare. Blocken, det rödgröna och det blå som vi känner dem nu, är för övrigt ett påhitt som föddes av alliansen inför valet 2010. Så skarpa var inte gränserna tidigare. Formandet av alliansen var det enda sättet för de blå partierna att få egen majoritet, och sedan dess har de ihärdigt stretat vidare, varje parti har gett upp lite av sina värderingar för att verka sammansvetsade. Det har inte bara bidragit till en dålig politik som styrt landet alldeles för länge. Det har också vattnat ur politiken överlag, gjort allt lite grådaskigt och partierna alldeles för lika varandra. Vilket också, säkert, har spelat extrema partier som Sd i händerna, då de har velat något på riktigt. “Tagit ställning”.

Och nu är alliansen död.

Detta är dock något som de partier som ingick där vägrar ta in. Stolthet går före det mesta, verkar det som, men jag hoppas ändå, och säkert många med mig, att de blå partierna kan svälja den och inse att vår viktigaste uppgift just nu är att göra gemensam sak mot rasismen/nazismen.

Men svenska folket röstade ju fram Sd, säger ni? Ska de då inte ha något att säga till om?

sd

Vi behöver förstå varför så många i Sverige röstade på Sd. Alla behöver vi läsa på och minnas vad nationalsocialismen (nazismen) gjort historiskt sett. Byt ut ordet “muslimer” mot “judar”, och det blir lite klarare. Det sades i gårdagens valvaka på Svt, att vi förmodligen inte kan läsa det som att nära 13% av Sveriges befolkning är rasister. Ändå har de röstat på ett rasistiskt parti. Kan en rödgrön politik hjälpa här? Jag hoppas det.

flyktingar

Krig är det, som gör att det kommer flyktingströmmar till Sverige, och till andra länder i Europa. Det är inte dessa människors fel att de måste fly, de har inget val. De skulle inte göra det om de kunde välja, de har sina egna hem som förstörs av krig, ett krig som de oftast inte valt själva. Vi har svårt att leva oss in i det i lilla Sverige, där vi har det hyfsat bra ställt, och framför allt inte har haft krig så länge någon kan minnas.

Indirekt stödjer Sverige krig: genom att sälja vapen, genom att skicka soldater. Vänsterpartiet och F!, möjligen Miljöpartiet, är de som vill nedrusta försvaret. Som ser en annan värld än den som drivs av krig och maktkamp som möjlig. Här är det också synd att inte F! kom in. Det hade behövts en större medvetenhet om de genusfaktorer som skapar mansrollen. Det hade behövts rosa glasögon på världen.

gudrun schyman

F! ses ofta också som ett extremparti, fast åt vänsterkanten. Feminism har börjat ses på det viset: som någon slags extrem ideologi som verkar uteslutande mot män och hatiskt ifrågasätter den ordning som råder. Ja, feminism ifrågasätter den ordning som råder. Vi ifrågasätter varför kvinnor ska få mindre betalt än män, varför kvinnor ska ta det stora ansvaret för barnen, varför kvinnor ska behöva vara rädda i det offentliga rummet, varför kärnfamiljen måste se ut som den gör. Det är att ifrågasätta den rådande ordningen. Men det är ingen extremism det handlar om. Hälften av befolkningen är kvinnor. Att de ska offras på grund av sitt kön; verkar inte det snarare vara extremt? Är det verkligen extremt att vilja ha jämställdhet? Lika möjlighet oavsett kön? Folk får gärna hävda att de själva väljer, kvinnor får gärna säga “jag är så gärna hemma med barnen, jag tar så gärna en sämre pension”. Men det är ett val som görs på grunden att mannen i familjen fortfarande oftast tjänar mer än kvinnan. Och med antalet skilsmässor vi har idag verkar det ju ganska korkat, om jag får säga så, att lita på att det håller. Kul att vara beroende av en man som tjänar mer hela livet då? Själv har jag större ambitioner med mitt liv än att bli mamma. Ärligt talat är jag för det mesta så rädd för att bildandet av familj skulle innebära att jag gav upp mig själv och skuffades in i en könsroll, en mammaroll, som jag inte skulle känna mig hemma i, att jag som singel och “oförälskad” föredrar att tänka att jag skiter i det helt och hållet. I en jämställd värld hade jag kanske tänkt annorlunda.

 

Jag tror som sagt inte att människor är ignoranta idioter. Men det är svårt att föreställa sig ett liv på flykt i en båt i medelhavet. Alla söker vi bekvämlighet. Pengar, arbete, sammanhang. Just nu känns allt kaosartat och jag är glad att jag själv inte är Stefan Löfvén denna morgon.

Det var min lite röriga summering av tankar och känslor efter valet. Med en rödgrön regering hoppas jag att vi går mot ljusare tider. Även om en retoriker som Palme gjort sig bättre i dagens medieklimat. Även om F! inte kom in.