När det är borta liknar det något

 
Svängde in om Hamrelius idag, såg min bok på ungdomsbordet mitt i lokalen och vid betalningen kunde jag inte hindra mig. “Vad fint att ni skyltar med min bok!”
“Ja, det är du som är Lina Arvidsson va?”
Och så fortsatte hon med att säga att min bok var rätt lättsåld faktiskt; “man säger bara att det är en tjej härifrån som skrivit den. Vi har faktiskt precis beställt in nya, det var en tant häromdagen som köpte den nästsista.”
Jag gillar att det var en tant också.

Karin har varit här och som alltid när man haft besök är det extra tomt när personen har åkt. Hennes snodd hänger över mitt lilla soffbord, hennes kryptiska bambukaffe står i köket, kvarglömt. Jag tror alltid att jag älskar mitt eget sällskap, att jag uppskattar att bo själv. Tills jag utsätts för motsatsen.

I “Vi läser” läser jag om den ryske författaren Sorokin som skriver politiska allegorier. Man borde skriva politiska allegorier, det är så himla häftigt. Det borde över huvud taget skrivas mer sånt i Sverige, mer kritik mot styret, som inte är övertydligt i dokumentär form. Eller läser jag bara fel böcker?

Jag har lånat på mig lite till sommarens läsning, det är det jag ägnar mig åt nu när jag inte skriver. Joyce Carol Oates får en ny chans med “Mörkt vatten”, Carolina Fredrikssons “Flod” ska äntligen bli av. Men först ska jag bli klar med nästa recensionsbok, “Tiger, tiger” av Margaux Fragoso, en hemsk memoar (jo, just det ordet används faktiskt på framsidan) av en kvinna som växt upp med en pedofil. Det är fascinerande, läskigt, illamående och gripande. Kommer recension om några veckor på dagensbok.

Fast först imorgon, då jag recenserar en ungdomsbok om ätstörningar, riktad mot killar…

Nu ska jag gå och lägga mig med bok. Det är kanske det bästa jag vet, nästan. Och lyssna på fiskmåsarna som tror att de äger innerstan i Malmö. Och hissen som slår och grannen som hostar sönder sig och kylskåpet som spelar olika melodier. I sommaren.