Man vill ha alla headset i hela världen

 

På blogg.se är det någon som gör reklam för Marabous sommarchoklad. Sofia berättade hur folk medvetet ligger och bränner huden av sig i parken. Och jag svettas och får konstiga känslor igen. Hur man nu bäst beskriver dem.

 

 

Affe har varit här några dagar, denna tinglande stormvind från Göteborg. Hon är mitt piller mot det mesta. Igår gick vi långpromenad när klockan var för mycket, för att vi vant oss vid att ha det så. Hon sa att hon inte alltid är så här sprittande glad och jag nickade, jag vet det. Och jag älskar när man ser det bräckliga hos människor, det får mig att tycka om dem så mycket mer. Sen fick hon mig ännu mer sugen på Göteborg, staden hon höjer lika högt som jag höjer Malmö. Tidigare under dagen, på lunchen med Amanda och hennes kvinna, kom vi fram till att Göteborg är Affes kärlek, Jönköping är hennes lekstuga, Malmö är hennes toyboy och Uppsala är hennes jobbiga ex. 

 

Malmö är min kärlek. Sen vet jag inte mer.

 

På efterfest hos Bekim med honom, Mauritz och Jimmy, och jag läste ur första kapitlet ur min roman. För Mauritz ville höra något jag skrivit, och det låg ju ändå tre kopior på mitt skrivbord hemma, i väntan på förlag. Det finns saker som får mig att skämmas i det kapitlet, som aldrig fått mig att skämmas tidigare. Jag antar att jag är i fas ett för omskrivning, vilket inte gills, för än kan jag inte se klart på det. För mycket destruktivitet och dåliga tankar för att skilja agn från vete. Jag vet inte varför man säger så, men det är verkligen det jag menar.

 

 

Hur man nu bäst beskriver dem.

Vissa människor går rakt in. Jag skrev en dikt om det efter vår fika, om hur min telefon fuckat upp sig och vill ha headset, fast jag aldrig använt det i hela mitt liv. ”Inför dig är jag naken / det är fruktansvärt, jag lovar”, skrev jag. ”Man vill ha alla headset i hela världen.”

 

 

Hon som slutligen lagar min telefon har aldrig legat med en kille i hela sitt liv. Hon skrattar generat när vi andra pratar om fruktansvärda oskuldsberövanden, och säger att hennes var fin och bra. Hon är min idol för den kvällen. 

 

Fredrik säger så många smarta saker över en falafel i den stängande solen på gatan. Jag tänker att det mesta är självklart men att vi är sjukt dålig på att leva efter det ändå. Kan istället inte hjälpa att bli lite nöjd när han säger att jag är bohemisk med alla ”mina” män. Hur trött jag än är på det där egentligen. Det är ungefär som bakfylla. Det får en ändå inte att sluta dricka, eller hur?

 

Jag kanske kommer att omvärdera Göteborg nu. 

Det är världsomvälvande. 

Ungefär som promenaden bland alla papper som yrde omkring, och kyrkklockan som började slå och mina fötter som trampade på valsedlar och Mona Sahlin. Jag har inget batteri i min kamera, sa jag. Men insåg också att vissa saker bättre berättas genom ord, åtminstone ifall jag ska berätta dem.

Så jag gjorde det.

I min dagbok, och här.