Man ser sitt liv, det är det som händer

Börjar dagen i sängen. 
För jag jobbar på Ica varje dag i den här veckan utom idag, och då vill jag att idag ska ha grädde på toppen och ett rött bär. Är det muskelsmärtor eller är det cancer? Är det tarmarna eller är det livmodern? Ursäkta, men min hypokondri smetar av sig på det mesta nu. Häromnatten drömde jag att jag mådde illa och rusade in på toa. Det var av nån anledning badrummet i Halmstad, länge sen sist, ettan där jag bodde under gymnasiet. När jag tittade mig i spegeln för att se om jag var blek var mitt ansikte helt förkolnat, som att det hade brunnit upp och höll på att falla sönder. Det var det läskigaste jag drömt på länge.
 
Det var alltså inte någon osmaklig kommentar till hela den här Disney-debatten. Jag tänker inte skriva om den. Vill Disney klippa bort bitar som tydligt är kvar sedan nazistiskt och rasistiskt arv på trettiotalet, så är det ju faktiskt bara bra. 
 
I fredags skickade jag in manuset. Fredag kväll, nej jag har inte förläggarens schema i huvudet när jag jobbar. Nej, jag har inte en vanlig människas schema heller och nej, det blev ingen dansfest efter det. Jag däckade i soffan och läste gamla texter, letade efter manuset från Molkom men hittade det inte. Den där hon hade en grön klänning på sig första gången de träffades, och där han säger ”Jag tycker inte om att se dig gråta”, och hon svarar ”Se inte då.” Hade velat läsa det igen, men fick läsa en massa annat, så det var väl också fint. Hade choklad och lite feber nästan, utmattningen efter koncentrationen, ibland känns den så.
 
 
 
Det är intressant, det där. Hur man hispigt jobbar på för att bli klar. Jag älskar verkligen att bli klar! Samtidigt följer det alltid en tomhet på det. Eftersom skrivandet tar så stor del av mitt liv. Då gäller det att ha kompisar att falla tillbaka på. Lite kärlek. Passa på att leva! Innan nästa fas av omarbetning hugger klorna i en…
 
”Vi författare lever kanske inte i den riktiga världen”, sa en kompis som också skriver. Och lite så är det ju. Åtminstone för mig, mina pågående projekt och idéer rör sig alltid i min hjärna. Egentligen är det så självupptaget och sjukt. Distanserat. 
 
Nu har grannen technofest igen. Jag skrev in honom också i romanen, eller inte riktigt honom men något inspirerat av. Samma innebörd. I boken flyr hon ut i skogen. Ibland gör jag också det. 
 
 
Man ser sitt liv, det är det som händer. När tiden inte går åt till att levandegöra andras. Och för all del, mitt liv har sina bra poänger. Men det är också lite ensamt här. En dag sa jag till Åke, min prydnadspingvin, ”Jag uppskattar verkligen att du finns, Åke! Annars hade jag varit helt ensam.” Hihi! Det är världens bästa skämt, den repliken. 
 
Det skulle ju kunna vara träningsvärk? Jag menar, jag tränar rätt sporadiskt, inte konstigt om musklerna får lite chock varje gång. 
Fast nu lät det som att jag inte tränar alls, och så är ju inte! Två gånger i veckan. Men det borde kanske vara tre,
 
 
 

just för att musklerna inte ska komma ur det, konditionen ska ha en chans att bli bättre nån gång? Jag vet inte. Röntgen säger jag, det är min våta dröm nu. Och skräck förstås. Tänk om de hittar något? Tänk om det är cancer?

 
På tal om det borde jag också skänka pengar, det gör man nu i juletider. Eller över huvud taget, om man inte lever på existensminimum är det en bra idé.
 
Gud en sån tråkig uppdatering! Det är nästan så att jag vill att ni som orkat ta er ända hit på nåt vis meddelar mig det, haha! 
Och så tipsar jag om senaste numret av Galago, där Jenny Jägerfeld har med en fin novell. 
 
Och på tal om min mage, nu lät den som en kurrande duva. Jag tror det betyder att det är dags för frukost.