… och nu kan jag dö.
Lite så känns det, när man varit i den finaste drömlägenhet man kan tänka sig, och dessutom på dess avskedsfest. Jag blev inbjuden av Marcus Johansson, en standupkomiker jag delade bil med till Arvikafestivalen i somras. Jag smusslade in Emelie. Vi drack absint från kl 16, då Gröna timmen inleddes. Vi vimlade runt bland konstnärsmänniskor och snygga rum och programpunkter som avlöste varandra. Jag åt världens godaste bröd. Jag flirtade och misslyckades och lyckades. Jag tittade upp i stukaturerna och drunknade. Jag såg Marit Bergman i köket och Timbuktu i ögonvrån.
Jag glömde mina matlådor och hoppas att det är anledning nog till att komma tillbaka.
Läs mer om den tragiska historien kring Wienska Palatset:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article426923/Nar-drommar-renoveras-bort.html
Facebook-sida