Jag är klyschan

Jag har alltid, sen jag såg filmen, identifierat mig starkt med Virginia Woolf i ”Timmarna” (The hours).

Boken ”Timmarna”, som filmen bygger på, är dels Michael Cunninghams hyllning till Virginia Woolfs svävande språk, och dels ett utforskande av svårigheterna att leva med depression och undertryckt homosexualitet.

Men vad den också handlar mycket om är svårigheten, och det romantiska, i att vara en skrivande person.

Det låter klyschigt.

I en scen sitter Virginia (här porträtterad av Nicole Kidman) i ett rum tillsammans med andra människor (hennes syster med barn som är på besök från storstaden). Hon är dock oförmögen till att vara närvarande i situationen, eftersom hon håller på att skriva en bok. Och just nu kommer stora insikter till henne om förändringar som ska göras, eventuellt. Mitt i en mening utbrister hon att huvudkaraktären kommer att dö. Alla närvarande, speciellt barnen, tycker förstås detta är hemskt roande. Systern blir lite orolig för Virginias hälsa. Men i stort vet de alla att det är så här författarinnan fungerar. Hon är inte riktigt helt och fullt i den här världen och man får förlåta henne för detta.

I en annan scen tar Virgina en promenad för att reda ut vad som egentligen ska hända i romanen. Hon går genom stadens fart och fläkt, krockar nästan med människor, men märker dem inte. Mumlar på strofer, dividerar fram och tillbaka, vad är bäst? Vad säger karaktärerna om sina öden? Vart leder berättelsen?

 

Det kan som sagt tyckas klyschigt. Som ett löjligt plastigt sätt att förklara hur en författare fungerar.

Men jag identifierar mig, som sagt. Jag mumlar mig också igenom livet. Jag går in i främmande människor för att jag precis håller på att formulera en bra inledning till ett kapitel. Jag blir störd av att umgås med människor i perioder av intensivt skrivande.

Nu till exempel, har jag tre projekt som ska avbetas det här året. Minst. Det största av dem är romanen, förstås. Och den skjuter jag framför mig. Inte som en stor tung sten. Men som det lite för spretande, levande innehållet i en vulkan. Inte för att jag är lat. Utan för att jag vet hur det blir. När jag öppnar det dokumentet; eller rättare sagt (för ja, i dessa fall slösar jag på miljön. För mig finns det inget annat sätt att få grepp om vad jag skapat): skriver ut det och sätter mig och läser det, då brakar det loss. Då rasar resten av min värld. Då sluts jag in i en stor köttätande växt och tuggas hel. Och det är skönt! Tro inget annat, jag lever ju för det här! Men att man tappar förståndet i storskrivande perioder; det är ingen underdrift. In order to create, you give a bit of yourself. In order to bring life, a part of you must die.

 

 

Vad jag tänkte med det här inlägget var väl också att jo, det finns ett annat projekt. Som för tillfället tar upp stora delar av min hjärna. Och tränger ute massor av väsentliga detaljer. Så som skola. Så som städning. Använder jag det här som ursäkter? Varför känns dessa projekt som världens viktigaste? Varför använder jag så ofta frasen ”Men det är ju det här jag gör bra. Världen måste ju fatta det nån gång.”

Förlagen alltså: ge mig platsen?

Låt mig vara den producerande galna författarinnan som jag tydligen är född att vara. Kom igen nu. 2010. It sounds like a terrific year to get published. Jag kan leva upp till alla myter med den skillnaden att jag varken kommer att knarka ner mig eller vara inåtvänd. De kommer till och med att gilla mig i tv4s morgonsoffa. It’s a promise!

bilder från filmen ”The hours”.