Ingen dalahäst. Men avbildad.

Mannen med hatten, som för tillfället är hemma från Frankrike, brukar säga ”Hur kan du fokusera på något när du bor i en sån röra?”

För mig fungerar det dock bakvänt. Hur ska jag hinna med så mycket jag vill, om jag skulle prioritera städning? Tvärtom är det riktigt bekvämt att nu när jag mest ägnar mig åt lektionsplanering, ha högen med all information jag behöver nära till hands, bara för handen att sträcka sig från sängen ner på golvet. Där ligger Bente Clod på danska och svenska (ja, det är jag som har ockuperat den från Malmö Stadsbibliotek i en evighet), Julia Cameron, Ebbe Schöns ”Erotiska väsen” som jag någon gång ska recensera, Ralph Fletchers ”How writers work” med den idiotiskt fula framsidan, jämte karaktärskarta, mappen med anteckningarna från Skrivpedagoglinjen och en bok av Mona Sahlin som hamnar längre och längre bort från att-läsa-högen… Här står min skrivare som numera även är en eminent scanner, se förra inlägget. Jag är så lycklig! Visst, man skulle kunna flytta på Brel-tändsticksasken från Berlin, laddaren till kamerabatteriet, påsar från KÖTTkvällen i fredags och diverse väskor, påsar, oanvända akvarellblock. Men nu är det som så att det inte stör mig.

 

Ja, min skrivarstuga just nu är en gigantisk vit säng med en gigantisk vit kudde bakom ryggen. När jag sitter så, med datorn i knäet, flyter min mage fram så att jag ser gravid ut. Fast det gör inget. Så länge jag inte är det. Så länge jag skapar som jag ska.

 

Jag har ett nytt ansikte på väggen. Och jag har köpt konst!

Om vi börjar med ansiktet så känner ni väl igen Anaïs Nin? Vars dagböcker jag fortfarande inte har läst ut från pärm till pärm, och vars ”Venusdeltat” återigen ligger på mitt nattduksbord. När jag googlade henne för ett tag sen blev jag irriterad över att det som nämndes mest högljutt var hennes långvariga relation med Henry Miller. Och att hon florerat med kändisar som hon namedroppade i sina dagböcker. Man kan väl för fan inte vara känd författarinna, som är mest känd inte för sina böcker utan för vem hon legat med? (Nä; Man kan inte. Kvinna kan. Tydligen.) Jag borde läsa en vettig biografi. Fördjupa mig som jag gjorde med Virginia. Och Vladimir.

Som ju redan hänger där! Det där är förebildernas vägg.

Numera hänger det även en annan över min huvudkudde. Alice. Från Underlandet. Från Anna Nilsson, en tjej hemifrån där jag kommer ifrån som är en mästare med penseln, eller hur man nu säger. Du kan se mer av hennes alster här. Passa på att köpa nu innan hon sticker i höjden, säger jag!

 

 

Jag tvättade, och som vanligt får man syn på allt fint man äger i form av klädesplagg. Och jag tänkte ”jag skulle vilja ha en man att klä upp mig för”. Nej, alltså ingen sån där äkta. Mer nåt spännande, eldigt. Tryggt men ingen haklapp. Tjusig men utan springare. Eller bara någon liksom! En kompis har en gång sagt att hon tycker det är trist när man inte har nån ”på gång”. När jag tittar bakåt i mina dagböcker ser jag att jag också verkar ha tyckt det. En trist iakttagelse, för nån som borde fokusera mer på karriär eller möjligtvis psykiska tillkortakommanden, än någon form av räddning i manlig skepnad.

Det finns ju inga räddningar. Eller hur? Som Unni längtade efter på fredagens KÖTT. Bara jag får en man, så är allt bra.

 

Nä-ä.

 

Förresten får jag ingen man. Jag får godtyckliga sanningar.

Som vårt tema på quizzet i fredags. Godtyckliga frågor. Eller vad sägs om den här:

 

”Varför säljer Jan Guillou så mycket böcker?

1. för att de är mera tjocka

x. för att han har skrivit dem själv

2. för att han har så korta armar”

 

Godtyckliga sanningar. Män som sveper in med ett snett leende, och sveper ut med ett ”jag vet inte riktigt”. Som att jag är en 20årig dalahäst. En liten berlock, en pennvässare, en maskot, en rastplats. Jag ska berätta en sanning för er. Jag vet inte heller riktigt. Men ibland blir jag så satans trött på velandet! ”Jag är inte riktigt redo” är en godtycklig sanning. Vem är riktigt redo? Finns det någon som kan stå på båda benen i det här? Till och med Mona Sahlin måste säga ”vi vann inte valet, så nu måste jag kompromissa.”

 

Men nu ska inte jag sitta här och bli arg.

Det finns ju en roman som snart blir klar. Jag har en jättebra älskare. Och en dildo. Framför allt har jag en hjärna som kan bygga de mest övertygande trygghetsbon av armar och hud. Det är sorgligt men sant. Jag pratar med en pingvin. Jag tror på en morgondag.

 

För att avsluta med något trevligt så har jag i alla fall blivit porträtterad nu.

På min läsning i Göteborg förra veckan, när jag läste på Mauritz Tistelös ställe Café Muuuuu på Oceanen satt en gubbe och antecknade frenetiskt. Jag trodde han var från en tidning och tänkte yes alltså, nån kommer att skriva om att jag uppträdde med en hyllning till sadomasochism, nu kommer det att hända!

Men han visade sig vara konstnären och ordtrollaren som alltid ritar av folk som läser, som ett nöje. Trevligt det med, förstås. Kändes stort och tjusigt, och med en pose jag känner igen. Så tack, Jan Cederlöf!