Ge mig en lördag

 

Det var länge sen det blev en uppdatering på fyllan, men nu är det fan i mig dags. När det är för långt för att vara en statusuppdatering på facebook, då vet man.

 

Kvällen var fantastisk på många sätt. Den har byggts i nivåer. Jag anlände till Ladyfest och såg halva Moa Svan-nånting. Fantastisk stand-upare! Måste kolla upp och se mer av. Vågade inte prata med backstage. Fail.

 

Liv Strömqvist. Besvikelse. Faktiskt. Jag hade sett fram emot att se henne, men hur bra hennes seriestrippar än är, så hur kul är det att se nån stå och läsa dem med seriestripparna på overhead i bakgrunden? Nej, det formatet funkade inte för mig.

 

Så var det sitta och vänta på Skambyrånfolket backstage, inte riktigt veta om man var rätt. Veta att man var helt fel med sin ljusrosa klänning tydligen, här var det androgynitet som gällde. Kunde jag ju räknat ut med röven kanske, men jag vägrar som vanligt anpassa mig. Jag är Lina och ikväll kände Lina för den rosa klänningen, käften världen.

 

Så jag var kvinnligast där. Supergod mat. Skambyrån kom, framförandet gick bra, vi fick skratt och applåder, det var roligt. Ljudtjejen påminde om Shane. Det var häftigt men ovant. Jag raggade inte.

 

Och den lilla kvinnan med den stora rösten, det stora röda håret. Anna von Hausswolf. River upp mitt inre, får mig att vilja gråta, fryser fast mig och påminner mig om hur konserter är något jag inte kan gå på för ofta för att det drabbar mig så mycket.

 

*

Sen gick vi till Brogatan. Det var ju ändå på vägen. Bläckfiskarmarna var där! Han som jag personiferar med Tempo annars. Oväntat. Såg honom i ögonvrån först utan att hälsa. Men de andra känner ju honom, så sen var det oundvikligt. Men det blev bra, faktiskt. Stod och pratade en del bara med honom till och med. Det gick bra. Linda tittade och kollade av, men det gick bra faktiskt, jag nickade. Han berättade att skivan var klar, han hade kragen uppfälld och vackert ansikte. Jag glömmer alltid hur jag dras till honom. Jag berättade att romanen var klar, att jag väntar på svar.

 

Sen sa jag att jag skrivit en bättre dikt om honom, att den var det bästa jag gjort för scen. Det kändes så skönt att säga det, att jag gett honom bläckfiskarmar. Och han nickade, log åt det, verkade nöjd. Det bildades en cirkel. Som att det var meningen att han fick vänta så länge på att beställa.

 

Sen fick vi ett bord, vi var kvinnor som pratade om livet. Högt och lågt i blandning. Jag tänkte på protokollet jag läst och att vi är så här sladdriga, att det alltid kommer att vara så, att jag aldrig kommer att skämmas över att kvinnor är såna som pratar med varandra.

 

Sen kom A och allt blev allvar på ett annat sätt, det var ett fint återseende med bleka anletsdrag. Vikten av att finnas där. Hennes streck under ögat. Att vilja ha nykterheten plötsligt. Att inte veta om de tröstande orden räcker, vilja mer. Ändå tacksam över mötet.

 

Och så två män med rakade huvuden. För att män gör det när åldern kommer krypande. Och jag ska färga mitt rosa? Någonstans på vägen möts vi. I alla dessa åldrar. ”Mellan trettio och fyrtio, du kommer att uppleva något där, vänta bara”, säger Lotta. Som att det bästa är framför mig. Och kanske är det så? Genom Skambyrån vet man ju: så mycket hemskt som är bakom en. Att det alltid är vackrare att veta vem man är och acceptera henne.

 

Tillägg: Och att lämna Brogatan, långt innan kvart i tre-raggarna ens har gjort entré… vilken grej egentligen! Fint det kändes. Natti.

Tillägg nästa dag: Här kan du höra och se mer av henne, Moa Svan!