Onsdagen började med en skylt att det fanns förseningar på vissa linjer på tunnelbanan. Bland annat linjen jag tänkt ta till favoritfiket. Så, trots att jag var sugen på att sitta och skrivjobba, hoppade jag det. Hade ingen lust att kuska runt på ersättningsbuss och slösa timmar. Då blev det Champs-Élysee istället.
Som sagt: jag älskar statyer.
Men Champs-Elysée var inte riktigt som jag mindes det. Istället tog jag av ner mot vattnet. Gick kajkanten, i väntan på ett lämpligt ställe att sätta sig. Det var morgon, men redan hett. Seine låg där alldeles grön. Och båtlivet var stilla, utöver en avlång turistbåt som åkte förbi.
Kolla in odlingen på den här båten!
På en bro på som går under den andra bron. Men sedan går upp i och blir den andra bron (jag kollade för säkerhets skull innan jag började gå).
Här kan man köpa hänglås av folk som jobbar på bron, för att låsa fast längs med broräcket. Som ett bevis på evig kärlek. Man låser liksom fast sig. Jag vet inte, men för mig kändes det inte tilltalande. Tror jag då inte på evig kärlek? undrar ni. Jo. På sätt och vis gör jag det. Men jag har samtidigt svårt att tro att förhållanden kan hålla hela livet. Vi behöver så olika saker, i olika perioder. Det blir lätt att vi låser varandra, istället för att ge varandra frihet att växa. Filosoferar hon som oftast varit singel de senaste åren, visserligen, och kanske har en del problem med att verkligen få till en bra relation. Men ändå. Romanen jag håller på med handlar mycket om det; hur kärlek inte är nog. Hur man kan älska tills man går sönder, men hur det ändå inte kan bygga en varaktig relation. Ni hör, dödlig romantik och sånt. Längtar ni inte ihjäl er efter att få läsa, så säg?
En rolig detalj när det gäller den här bilden är också att pariserhjulet ni ser i bakgrunden; jag kunde hur jag än försökte inte se det på kamerans skärm när jag tog bilden. Ljuset var så vitt.
Exempel på fransk skyltning.
Jag kan säga att efter ett tag med tunnelbana insåg jag ganska snabbt två saker. 1. Om det är en ändstation som heter Porte du blablabla, så kan det mycket väl vara så att de skyltar till antingen Porte blablabla, P blablabla, eller också bara blablabla. Skriv alltså ner allt, memorera under tiden som du åker inför nästa byte. Eller ha en liten fusklapp, det hade jag ofta. 2. Tydlighet är inte starkaste sidan. Pil neråt kan mycket väl betyda att du ska uppför den här trappan. Och om det är linje 10 du ska till, och det bara är skyltat ändstation åt ena hållet, fast du ska mot ändstation andra hållet: följ vad fan som finns att följa. Om ett tag kommer riktningarna att dela upp sig, och du hittar till ditt spår, jag lovar. Jag mötte under tiden fler som gick vilse, så jag vet att det inte bara var jag.
På bilden ovan (jag vet, det är lite suddigt, men klicka på bilden för att göra den större) är det alltså skyltat till Concorde både åt höger och åt vänster. Eller? Chatelet samma sak. Jag är kanske korkad, men jag skulle inte vilja vara en bil i denna korsning.
Eiffeltornet. Jag och mamma var uppe på första etagen förra gången vi var här, jag kände att det räckte. Men fin sak att skymta i fjärran, tycker ni inte?
Jag insåg att jag var precis vid Tuilerierna. Där kanske det skulle finnas plats att sätta sig ner och skriva? Framför allt fanns där skugga från den galet varma solen. Och jag hade gått och gått och behövde lite mat.
Det syns inte, men den där kråkan är så jävla stor.
Det här var statyernas och fåglarnas dag.
Men först, en bit helt okej paj med grönsallad. Och riktig färskpressad den här gången. En dyr cocktail, men riktigt god (alkoholfri). Dock var kärnorna kvar att sila. Servitörerna här var så jävla trevliga, ärligt talat. Jag satt kvar och tog en dubbel espresso efter, och gav honom lite dricks, fast att det var inräknat och jag inte behövde (och dessutom hade ganska lite pengar pga hade glömt föra över. Gjorde detta inför morgondagen, så bara en dags snålhet var nödvändig. Men ändå).
Dock kändes det inte comme il faute att plocka upp skrivmappen. Och jag glömde fota de fina statyerna, som jag hade fin utsikt över där jag satt. Glada jagar de varandra genom fontänen.
Även en assnygg tjej med långt (slitet; men det verkar vara en grej i Paris) hår, som slog sig ner och beställde, verkade äga världen, tände en cigg, får ni bara fantisera om.
Men fåglarnas dag, då.
När jag satt där kom först den här lilla gullungen, och stämde upp till sång. Folk som kan fågelsorter får gärna kommentera vad det är för sort, för jag orkar inte googla saken. Det kändes verkligen som att han pratade med mig. Inte alls rädd.
Rädda var inte heller änderna, som sedan kom marscherande, med ungar och allt. Servitörerna sa vänligen åt dem att flytta sig då och då, men var i övrigt vana vid att de befann sig där. Och så duvor. Duvor som rör sig in under bordet för att hitta tappade rester, duvor överallt.
När jag suttit kvar i vad som kändes som en evighet, men det var så skönt att bara sitta där; lagom varmt, titta på folk, på fåglar; började jag bläddra i guideboken för att se vad jag kunde göra härnäst. Ett fik jag velat kolla in var Café de la Paix. ”Om du sitter där en timme passerar hela världen förbi”, sa guideboken, men jag var mest intresserad av den fina interiören. Och att få skriva, faktiskt, det uppstår som bekant en abstinens efter ett tag och voilà! Vi var där nu.
Det visade sig att jag var väldigt nära Opérakvarteren, där Café de la Paix skulle ligga. Den här trippen har gjort mig allt säkrare på att läsa karta, något jag alltid trott mig vara kass på. Alltsedan jag jobbade på Posten och blev varse att mina pass tog cirka en timme längre än vad de var beräknade att ta… Men: låt oss ta död på den myten nu! Ty jag var fenomenal på det. En gång gick jag ordentligt vilse, och det var sista dagen och… äsch, vi kommer till det.
Som sagt: statyernas och fåglarnas dag.
Jag fick fotografera ett förälskat par. De hade hittat en vägg där det i tjusig graffitti stod något med kärlek. Jag är ingen ond eller bitter jävel, jag hoppas att deras kärlek ska vara. (Och jag älskar att de frågade mig på franska, fast de uppenbart var amerikaner)
De fina kvarteren, mais oui!
Min varm-min. Tydligen.
Här är jag faktiskt för tillfället lite uppgiven, och vet inte om att Café de la Paix ligger precis runt hörnet. Jag kommer att hitta det snart och då bli glad igen.
Om hela världen passerade förbi? Je ne sais pas. J’écrit…
Fast det första jag var tvungen att göra var faktiskt att gå på toaletten. Uppför trappan till höger. I situationer som denna märker man av att Frankrike haft mycket terror på sistone. Ett sådant besök går inte för sig utan att vakten först kollar igenom min väska. Jag förstår det, inga problem. Men jag tänker att så var det inte för några år sen. Världen har blivit mer misstänksam, mer på sin vakt. Det är synd att det ska krävas, men så är det.
Svettig på vacker toalett.
Tänk ändå, att för en natt få bo här? Jag ska googla vad det kostar och återkomma, senare.
Helt emot vad jag tidigare konstaterat, att alkohol mitt på dagen i hettan inte var en god idé för mig, satte jag mig på uteserveringen och beställde ett glas rosé. Till det kom en gratis liten skål med nötblandning. Yeah! tänkte jag.
Tills jag förstod att det var en absolut nödvändighet, att skydda sig mot duvorna med. Här pratar vi inte snälla duvor som går och pickar förstrött under bordet, inte. Nej, dessa var krigsduvor. De var vana att få det de ville, ”you better share”, som tjejen sa till sin kille på bordet framför mitt. En duva hoppade upp på mitt bord och var redo att ge sig på min nötskål. Då hade jag precis fnyst mentalt åt gubben på bordet lite längre bort, som kontinuerligt kastade åt de glada flygfäna. Du lockar ju hit dem! tänkte jag. Men nu förstod jag. Ge dem nötter, eller de tar för sig själva. Jag försökte vifta ner duvan. Den röde sig inte. Jag slog till den över bröstet. Den högg. Jag boxade lite hårdare (jag boxade en duva!), samtidigt som jag ofrivilligt skrek till (och genast tänkte på sjukdomar). Först då lyfte den, mycket argt och vilt flaxande. Efter det såg jag till att hela tiden slänga nötter, så fort de närmade sig bordet.
Rosét var gott. Jag fick dricka hela, utan att det vältes ut. Eller slog för hårt till på hjärnan. Duvorna var fullkomligt ointresserade av det.
Bra dag! Jag gick sammanlagt igenom 68 sidor av det jag skrivit, under min tid i Paris, och gjorde anteckningar. Sen blev det förstås många detaljer nedskrivna (som jag även delgivit er här), så kallad research på plats, som kommer att komma till användning i ett kapitel som ännu inte är färdigt. Det flyter på bra, jag har (peppar, peppar) stora förhoppningar om den här romanen.
Eftersom det gick så bra för mig att läsa karta, så gick jag hem. Det var ju trots allt bara att följa den här boulevarden rakt fram under tiden som den bytte namn tre gånger, fram till Blanchestationen, och sen skulle min gata komma typ där. Och vet ni? Det gjorde den.
De enda det var lite synd om var mina fötter, som hade satts i ett par alldeles nyinköpta skor. Fotriktiga? Ja, förvisso. Men fortfarande nya.
Jag vet inte hur många gånger jag försökte ta en snygg bild på mig själv framför dessa gardiner. Här är några av gångerna. Om ni inte vet vad ni ska ge mig när jag fyller år önskar jag mig ”Americas next top model” samlad utgåva med alla säsonger, ifall det nu finns.
Nämen dra på trissor, om jag inte fått te medan jag var ute!
Denna kväll var det bäst att vara snygg… Berättar snart varför.
Sista kvällen blev det mat på rummet. Vin, taboulehsallad med mynta och chili, camembert och baguett. Allt från den lokala supermarketen. Med bestick: tesked. Jovars, det gick bra. Man tager vad man haver, liksom.
Det hade hänt en fantastisk grej på tisdagskvällen. På Ariel Helds facebooksida hade jag avslöjat var jag befann mig nånstans, och genast hörde en tjej jag inte träffat tidigare eller visste vem det var av sig. Lily hade ramlat över min sida för att hon var intresserad av svensk litteratur, och för att hon var intresserad av erotik. Och om jag var i Paris ville hon gärna ses, hon bodde nämligen här. ”Vi kan prata litteratur, jag kan visa dig David Lynchs Silencio!” Jag sa att jag egentligen hade andra planer för onsdagskvällen, jag skulle ju besöka den där lesbiska klubben. Vi halvt bestämde att vi skulle äta lunch på torsdagen. Sedan googlade jag Silencio. Och fick upp det här.
Skrev snabbt som fan: ”jag har ångrat mig!”
Funderade lite grann över om det kunde vara ett fejkkonto, om personen kunde vara farlig, det är ju inte alltid bra att stämma träff med främmande människor i främmande land. Meeeeen… sen tänkte jag på hur cool den här klubben verkade vara. Och hur detta var värsta chansen, det kostade inte ens att gå in, jag var hennes plus en! David Lynchs! Egeninredda klubb! Kör för fan, lev lite. Eller rättare sagt: om det skulle gå åt helvete skulle det vara for a good cause.
Sen blev det lite strul med lokalisering innan vi väl sågs. Lily hade inte gett mig den bästa mötesplatsen, och jag väntade utanför tunnelbanan, gick fram och tillbaka och blev mer och mer sur. Varför ska allt vara så jobbigt utan fungerande telefon? Sen tänkte jag fuck it, och gick till den adress till stället hon gett mig, där vi skulle mötas ifall det blev något krångel. Var ju trots allt en bra kartläsare. Och där stod hon och väntade, ångerfull. ”That house was so much further away from the station than I thought!” Varpå jag kontrade: ”And have you thought about that all the houses look the fucking same here?!” Men vi skrattade och kom över det.
Silencio var svarta korridorer, spegelväggar och guld i taket. Det var, precis som i en Lynchfilm, lätt att gå vilse. I ett rum kunde man se på bio, om man ville. Spännande arty filmer från hela världen. Ibland intervjuas regissörer och filmarbetare eller författare här. Ikväll skulle ett band spela. Det visade sig vara söta poppojkar som spelade Melody clubliknande elektropop.
Toalettgolvet. Ps: pappret var ljusrosa små servetter! Jag har fortfarande kvar i väskan, att snyta mig med när jag vill vara lite luxuös.
Men kvällens behållning var helt klart Lily, som jag genast klickade med. Vi rökte mina Lucky Strike körsbärsklick i rökrummet; som inte ens gick att försöka återge i bild, men det var som att stå i en skog av alldeles för smala björkar, typ. Vi pratade litteratur, språk, livet. Lily kommer från Ukraina, men har bott i Paris de senaste åren. Hon kan ukrainska, ryska, spanska, franska, engelska och även lite svenska. Svenska har hon börjat lära sig på eget bevåg, enbart för att hon gillar språket. Impressive? No kidding.
Vi pratade engelska när vi sågs, men ibland slängde jag in lite svenska och ibland kom hon med lite franska. Det är kul med språk! Det är fint med oväntade möten.
På vägen tillbaka frågade jag hur det varit att vara här när det där i Bataclan hände. Hon sa att det varit fruktansvärt. Hon hade själv varit i närheten av området, kunde ha blivit drabbade men av ren slump tog hon en annan väg hem. Drömmarna om nätterna, sa hon, var inte roliga. Överlag kände hon sig mer osäker i Paris, ja i Frankrike i stort, sedan det hände.
När vi skiljdes åt inuti Les halles gigantiska tunnelbanestation, sa vi att vi kanske skulle ses för lunch nästa dag. Jag åkte hem för att sova min sista natt i Paris. Et maintenant, je veux dors aussi (eller je veux dormir?). Bon nuit!
Facebook-sida