Det är nyårsdag och jag ser på ”Eternal sunshine of the spotless mind” och tycker att jag får en insikt.
Jag har alltid tänkt mig att det här är filmen om den ultimata kärleken, den där stora, som ingenting kan radera bort, som alltid hittar sin väg fram ändå. Som även när du vältrat ur dig vad du hatar om den andre människan, överlever.
Det stämmer inte riktigt.
Det är en fin film, inget sagt om det. Skitsnyggt filmspråk, underbar handling, snygga lösningar, romantiskt så det förslår. Men det jag tycker mig inse är att detta inte är riktig kärlek, så som den ser ut.
Detta är, at its best, kärlek så som den porträtteras i film. Där det behövs maffiga scenerier, men där saker och ting samtidigt inte hinner ta plats. Vad ser vi av Joels och Clementines förhållande, som övertygar oss om att de är menade för varandra? Snarare verkar de bråka oerhört mycket, hon verkar ha problem med alkohol, han har det klassiska manliga problemet med att öppna sig.
Når de någonsin varandra?
I scenen som bilden ovan kommer ifrån tjatar Clementine på Joel att han ska öppna sig, berätta mer om sig själv. Och han kontrar med att bara för att hon pratar hela tiden betyder det inte att hon har något vettigt att säga.
Det är jätteromantiskt när de springer på stranden, det är jättefint att de ligger på isen och pratar med varandra, eller när de hukar under täcket och hon säger att hon alltid tyckt att hon var ful och han pussar henne och säger att hon är vacker. Men är det kärlek? Är det så här kärlek ser ut?
I scenen där huset rasar ihop av att minnet raderas är det kanske allra tydligast. Huset på stranden alltså: de har tagit sig in av en galen nyck Clementine fick första gången de träffades. In i ett hus som inte är deras, men där fönstret går att öppna utifrån, nu letar Clementine upp vin (förstås) och föreslår att de ska låtsas att de är det där paret som egentligen bor här.
Joel berättar att han i det riktiga minnet flydde därifrån. ”Jag tyckte du var knäpp”, säger han. Hon är det galna inslaget som fanns där just då för att hans liv skulle bli roligare. Eller kanske för att filmen skulle bli roligare?
Har ni tänkt på hur det ofta är så här i film? Att den timide vanlige personen dras till den galna utflippade?
Egentligen är det samma sak med mr Darcy och Elizabeth Bennet. Hon dras till honom för att han inte är som alla andra, han utmärker sig som otrevlig och visar tydlig aversion mot henne. För filmens spännings skull är det absolut bäst att hon faller för honom.
Men i verkligheten?
Det är klart att alla behöver en motpart som då och då utmanar ens tankesätt. Som man kan hamna i diskussioner med, som lyfter en till en annan nivå, utmanar en intellektuellt. Men i fallet Joel och Clementine, för att återgå till det, så är jag tveksam till om jag ens tycker att de möts? Är de bra för varandra? Klickar de verkligen?
Precis som att manligt och kvinnligt inte ska behöva vara varandras motpoler, ska inte kärlek porträtteras som att det alltid måste vara opposites som attract. För att prata lite svengelska. Liknande intressen är väl bra? Liknande svagheter, liknande sätt att se på världen, att mötas i något gemensamt; det är mina upplevelser av kärlek i alla fall, av att känna att man klickar.
Eller också tycker jag bara att filmen som sådan hade lyfts om det varit riktig kärlek som porträtterats här. Kanske var det aldrig filmskaparnas mening? Eller också är filminstrumentet inte tillräckligt för att kunna med den typen av porträtt? Det hade behövts att fokus legat på relationen som sådan, och då hade annat fått ge vika. SOM det fina filmspråket, den lättillgängliga touchen av romantik, det oemotståndliga porträttet av Clementine (trots att hon har tydliga problem med alkohol).
Och jag borde utveckla detta någon gång när jag är mer precis i min formuleringsförmåga och inte riktigt lika bakis?
Så.
En lång inledning mot det verkliga ämnet: 2012.
Som antagligen var mitt bästa år so far. Jo, faktiskt. Inte bara det uppenbara: rent karriärsmässigt, utan även det där man inte kan gå in på detaljer med, men ändå nämna: det rent känslomässiga. Ja, jag har upplevt riktig kärlek i år. Jag har även haft riktigt bra sex. Jag har utmanat mig själv i relationer, och jag har varit med om oväntade möten.
Och här lite bilder och kommentarer från året:
Release av ”Det borde finnas regler”, min debutroman, stor fest på Debaser. Underbar kväll, jag var extremt lycklig, det är fint att få ett sånt uppenbart avslut på ett romanarbete, som Lisa Z sa. Att nu är den ute! Nu är den klar. Och jag är nöjd. Foto: Markus Haraldsson (c).
Jag kan inte klaga på mottagandet heller. Oj, oj. Drömmen när du skrivit en roman som blivit utgiven är ju 1. att den recenseras av de stora tidningarna. 2. att det blir bra recensioner och inte sågningar. 3. att någon köper den.
Jag har fått mer än jag drömt om här. 1. I princip alla stora tidningar har recenserat den, och det har varit bra recensioner. DN-recensionen ramade jag in och hängde upp på väggen. 2. Magnus Utvik var bland de första ut. Han satt i Gomorron Sverige och sa ”Efter tio sidor känns det som att hon har skrivit trettio böcker i trettio år!” och så slängde de upp en stor bild på mig över hela rutan. Där stod jag! Blek och med lite tveksam min mot en tegelvägg! Hej, hej, morgonkaffe i halsen och hybris över hela tågvagnen sen i telefonsamtal med Lovisa… 3. Den började med att klättra på adlibristoppen, ett tag gick den om Zlatans bok! Några månader senare hade den sålt slut i första upplagan; 4000 ex var det, och 2000 till har tryckts upp.
En liten bonusgrej är att den eventuellt kommer att bli film. FILM?! Inget klart där än, det kostar mycket pengar att göra film och sponsorsökning är under pågående process. Men vi håller alla tummar, eller hur?
Backa bakåt lite. Innan releasen av boken, men efter att det stora arbetet med den var klart, åkte jag till Thailand med min syster. Första gången jag varit där. Först var vi i Koh Lak och hälsade på familjen Robertsson. Slappsemester med bad, läsning, lugnt semestrande, umgänge med favoritungen Vicki och hennes storasyster Mia. Välbehövlig hjärn-break för min del.
Sen var det partande och shoppinghäng med Hanna, guide-systern, i Bangkok. Med Skytrain, stora varuhus, ”Korparna” av Tomas Bannerhed (en av årets litterära cruscher) och ihärdigt solande. Och en snodd mobiltelefon… Stackars tjuvar, jag som inte ens har en vettig iPhone.
Andra litterära cruscher i år:
”Elin under havet” av Sofia Malmberg, ”Springa med åror” av Cilla Naumann.
En annan grej som hände det här året var att min gamla dator dog, och därmed en del bilder också. Har inte orkat ta tag i det än eller ens haft direkt ångest över det, och lite backup finns det väl också, så ingen skrikande panik. Men lite underligt. Och handikappande när man ska försöka minnas sitt år, en bakfull dag som den här.
SM i poetry slam var i Göteborg i år, och jag tar mig friheten att använda Affes bild här. (c) Arefeh Behbakht, för säkerhets skull… Här på väg hem på morgonkvisten sista kvällen, jag är nyhånglad och lycklig, även om Alma Kirlic inte vann, som jag tyckte hon borde ha gjort. Jag var inte med och tävlade i år, för jag lät mitt författande gå före mitt poetry slammande. Ett beslut jag fortfarande är nöjd med, även om den omedelbara uppskattningen du får från publiken är svårklådd. Jag förpoetade lite, och fick stort beröm för nyskriven dikt, så det kändes kul ändå. Sm i övrigt var lite besvikelse, att roliga killen var det som gick hem framför mer politiskt utmanande dikter. Men, men, du kan icke styra publikens uppfattning antar jag.
Min syster Sofia ställde ut sin gatukonst i Halmstad konsthall. Här ett foto från invigningen, hon står vid sina stängselvävningar. En rolig utställning i stort som visade hur du kan ta plats i det offentliga rummet, och hur viktigt det faktiskt är att vi kan göra det.
Och så pantertanterna. Detta underbara umgänge, utan vilka jag inte hade klarat mig särskilt långt. Vi som alltid finns där för varandra, pratar högt och lågt om livets viktiga. Och det har behövts flera gånger i år, av många olika anledningar. Jag önskar alla människor tillgång till sådan vänskap.
Madonna släppte en skitbra skiva.
Och jag fick ett krönikörsjobb på HD, som ju är värsta drömjobbet, om än lite prestationsångest faktiskt, inför varje datum.
Jag träffade Karin, och även om det inte var något som varade var det fantastiskt fint så länge det var.
Metaforbrottning kom till stan! Och världen! Poetry slam möter wrestling och oj vilken mix det blev! Missa inte detta om du får chansen att se det.
Just det, en annan bok som satt spår i år, som visserligen inte kom ut i år, men ändå: ”Evig natt”! Läs och rys!
Det har jobbats på bra i år också. Av bra recensioner kan man bli både nervös och få skrivkramp och prestationsångest, eller taggad att visa att man är någon att räkna med. Jag har fortfarande inte fått skrivkramp en enda gång (peppar, peppar), och det kan tyckas snabbt producerat, men det vete fasen om jag egentligen tycker det; nu ligger i alla fall en ny roman i händerna på Ada och Anna på förlaget och det är bara att hålla tummarna för att de tycker att den här omarbetningen har närmat sig så pass att vi kan börja prata publicering. För omarbetning; det är vad skrivandet handlar om vet ni. Om ni har följt min blogg, så vet ni det. Är det något jag jobbat på det här året, så är det att tuta i er att författande handlar om störst dos hårt, enträget arbete, till väldigt liten del om pengar, berömmelse eller ens talang, men till stor del om lust och den ologiska viljan att stänga in sig med sina egna ord i flera timmar åt gången, självmant.
Morfar dog. Jag besökte det nu övergivna huset. Alla de gamla är nu döda, och morfar var den jag minst älskade av dem alla. Det är hemskt att säga så, men så var det. Det tar inte ifrån honom att han hade en osedvanligt god inredningssmak, se bara soffgruppen ovan och de persiska mattorna. Helt min stil! Och mormors hattar! Frid över dig i din himmel, morfar. Hoppas du ångrar de fula sakerna du gjorde, och tack för alla pengar du gav oss genom åren. Ditt sätt att visa att du brydde dig om människor, och det var kanske inte så väldans vackert. Men det var ditt sätt.
I världen hände såna där grejer som att Expressen släppte en video där SD-politiker gick runt med järnrör på stan och hotade folk med annan härkomst, kallade okända människor för hora och ändå fick fler röster.
Nina Björk skrev den fantastiska boken ”Lyckliga i alla våra dagar” om hur konsumtionssamhället förstör oss, som alla borde läsa.
Jättemånga människor blev av med sina jobb, folk som jobbat på industri i trettio år, ingen går säker från den ekomoniska krisen. Men hur ska vi lösa den? Är det verkligen shoppa mer som gäller?
Antifeminist-debatten har rasat på som aldrig förr i sociala medier. Jag har skrivit om den i boken som inte kommit ut än. I mars kommer Maria Svelands bok ”Hatet – en bok om antifeminism” ut på Leopard förlag. Det ska bli spännande.
Min kompis Emelie fick en liten bebis igår, på årets sista dag. Det ska bli spännande att få träffa den.
Och jag och Lovisa såg Jeanette Winterson prata på stadsbiblioteket. Vilken grej! Inte bara en fantastisk författare, utan även så ytterst inspirerande när hon pratar om skrivande, hur vi bygger upp historier kring allt vi är med om.
Skottlossningar i min stad, maffiaskriverier, hatet mot invandrare som växer, svårigheten att finna lösningar. Kvällspressen som vanligt sämst i den debatten. Och jag går som vanligt hem mitt i natten i kortkort och söndriga strumpbyxor utan att oroa mig för någonting. Vilket kanske mer än något annat påvisar hur vi lever i parallella verkligheter. Integrationen som ett skämt. Klassgapet som bara växer och växer. Viktigast att påpeka: att Malmö inte är ett Chicago. Att det trots alla skriverier går bra att bo här fortfarande. Det finns mycket fint här, mycket som fungerar.
Filmen om Palme går nu som serie i tre delar på svt, sista delen ikväll kl 21. Se den. En fin bild av ett Sverige som inte finns längre, och ett värdigt porträtt av någon som många bara minns som han som blev mördad, som Mia säger.
Stockholm zombie walk! Äntligen gick jag med i den.
Och så fick jag spelat in min bok som ljudbok, hej hej va roligt det var! Lina Kvist som min nya kompis.
Och så alla dessa debatter; om Tintin, om Disney, om pepparkaksgubbar. Kanske leder de nån vart? Jag hoppas att de når kärnan.
Jag har väl glömt en miljon grejer nu antar jag. Som att ni måste se filmen ”Äta sova dö” om ni inte gjort det. Och att det här var året när jag plötsligt fann mig gilla snölandskap och kyla ovanligt mycket.
Hur som helst: jag har haft det bra. Jag har vuxit som människa, även om jag också haft mitt huvud långt inne i mitt eget anus stundtals; tack ni som dragit ut det.
Hur har du haft det?
Facebook-sida