Den där röriga nyårskrönikan ni inte visste att ni behövde, men fick ändå vare sig ni ville det eller inte

2011.

Året då det började rassla loss. Då vi inte stilla satt ner och tog det, utan sa ifrån.

 

I Sverige: ”prata om det”, som egentligen startade 2010, men fick efterskall i 2011. Var går gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt? Och varför det är så viktigt att vi pratar om det. Jag hamnade själv i en gråzon för ett tag sen, och insåg att även om jag inte fick nån sperma i mig eller blåmärken att peka på, så kan obehag sitta kvar och lämna spår i kroppen ändå. Och ont i huvudet får man, om man inte just: pratar om det.

 

 

 

I världen: det måste finnas ett stopp på diktaturer. Det måste finnas en röst som är folkets. Egypten, Libyen, händerna som gjorde saken till sin. Den nya tiden. Khadaffis blodiga ansikte. Kommer det att bli demokrati? Inte ens Berlusconi sitter gjuten. Hoppfullt är det. I teve saudiska kvinnor som kräver att få köra bil.

 

I mitt liv: jag och min syster reste till Egypten för att hälsa på Hanna, tredje systern som jobbar som reseledare. Vi hann precis dit och hem innan revolutionen startade. Alla vänner som pratat om revolutionen, alla hippieblommor på kinderna. Nu var det plötsligt verklighet. På teve människor som offrar sina liv på Tahirtorget.

 

 

Jag gav upp lägenheten vid Kronprinsen. Insåg att det aldrig kommer att fungera med Mannen med hatten och hans velande om var han ska bo, och när. Jag behövde något eget. Väggar att sätta upp egna tavlor på. Golv att stöka ner hur mycket jag ville. En dörr att låsa upp och veta: det är bara jag här inne. Om jag inte bestämt att det ska vara på något annat sätt.

Och fick en lägenhet! Inte stor, men precis lagom. Och precis där jag ville. Kunde livet bli bättre? Lägre hyra än när jag bodde inneboende. Längre väg till jobbet, men vem bryr sig? Möllan var ju min stadsdel.

 

 

Och så kom jag med i ett av lagen som skulle till SM i poetry slam! VISBYYYY! Och inte det andra laget, utan det första. Gatsby-laget. Som dessutom blev ett så mysigt litet lag, med Isak, Lovisa A och Vilska. Vi skulle ju lätt kunna slå alla, tänkte jag.

Vilket vi förvisso inte alls gjorde. Snarare var vi en besvikelse för oss själva. Men lagmässigt gick det bra. Omkörda av Malmölaget visserligen; Josef, Oscar, Moa och Albin. Men med en Åkesson/zombiedikt som inte ska förglömmas. Återupplevs här.

Det här var bästa dagen:

 

 

Och jag vann ett baot med min Julian Assange-dikt! Hallelujah, jag visste väl att den var bra… Återupplevs här.

 

Sommaren är vad vi kallar en dålig sommar. För att skoja till det färgar jag håret rosa! Som Mia i romanen. Och Lovisa tar häftiga bilder på mig när jag leker superhjälte. Och vi ligger och trycker i vassen för att få lite sol på oss. Jag hävdar att jag haft turen att vara ledig en massa soliga dagar. Kanske är vi bättre på att ta tillvara?

 

 

Vi blir kompisarna som håller samman, som finns till för varandra. Lisa, Vilska och Lovisa A. Pantrarna och panterbebisen. Som pratar sex och feminism och löser världsproblemen. Och det varar betydligt längre än sommaren.

 

 

Kungen följde upp sina pinsamheter med ännu fler pinsamheter. En förvuxen playboy under slokande tiara. Och till och med skvallerpressen får erkänna att Madelene, nu får du komma hem! Inte slösa mer på svenska skattepengar i USA! Hade inte Vickan blivit gravid hade vi nog inte haft ett kungahus längre. Herreminje vad de kan göra och ändå sitta orörda. Medan Mona Sahlin flyger ut kommer Juholt in, och trots att ingen egentligen vet vad han vill är han omsvärmad för sin spännande mustasch. Lite pinsamheter där också, visar det sig, när både han och frugan har fått bostadsbidrag trots de höga lönerna. Men värre med en Toblerone? Det lär visa sig i nästa opinionsundersökning. Politik idag är ett schackspel med smarta drag och mindre smarta drag. Vi lyfter helst fram de mindre smarta. Som att Moderaterna skriver om sin historia. Fast värre då med Carema, eller hur? Alltmedan Fredrik Reinfeldt böjer huvudet djupare i sin övertygelse om att ”inte prata om enskilda fall”. Och jag fortsätter kräkas på Jan Björklunds 1800talsskola.

 

Ja, Vickan och Daniel är alltid lika omtyckta. Nygifta och skimrande. I mars nedkommer hon med en kunglig liten bebis. Och tänk! I mars kommer även min lilla bebis. Som släkten har tjatat, och nu är den här, krystande ut ur livmodern. Jajamensan, en dag i maj får jag, efter turer hos två intresserade förlag, det fantastiska beskedet att min roman är antagen. Gilla Böcker vill ge ut den i mars 2012! En tid av hysterisk lycka och förväntningar börjar. Stor rädsla för att nu även få beskedet om bröstcancer, eller kanske bli mördad på stan? Det svåra i att tillåta sig vara lycklig. Känna sig lyckad.

 

Kontra högmodet. Jag skickar in till Sydsvenskan när jag ska fylla tretti och de kommer och gör en intervju. Det känns fjantigt men blir bland den bästa reklam jag kunnat få. På jobbet kommenterar under några veckors tid ALLA kunder artikeln!

 

 

Och vi åker till bokmässan. Dagensbok-gänget och Anna Liv som blir min nya kompis. Vi tar dyra luncher i restaurangavdelningen och pratar om olika män vi legat med, skrivprojekt vi har och tjuvröker några cigaretter. Och jag hänger med förlaget. Och det är världens roligaste lilla förlag! Jag känner mig inte alls liten och bortkommen.

 

Ja, det där med rökningen går ju lite si och så. Haha, jag minns med händerna för ögonen den gravallvarliga uppdateringen i början av förra året, om att aldrig mera röka en endaste cigarett. Hejhopp vad det inte fungerar för mig. Jag måste helt enkelt få sitta där på uteserveringen och fuska. Få tigga det där blosset. Få gå ut på min egen balkong och stjäla en liten bus. Inte varje dag. Inte till vardags. Inte som ett stressande efter frukosten, med illamående och hostningar i kassan. Nej kommer inte på fråga.

Men som en ettrig liten treåring, in och ut ur halsen. Som den förbjudna frukten som jag då och då bara måste ge efter för. Som den vuxna Lina styr och regerar över, men aldrig helt och hållet överger. Det är fullkomligt idiotiskt och gör mitt humör upp och ner och huller om buller. Men just nu föredrar jag det så.

 

 

Stor oro i Europa. På Utöya i Norge skjuter en man ner ungdomar en efter en. Mitt i rötmånaden, jag har skurit upp min tumme och sitter och ser på norska nyheter medan såret pulserar. Unga människor som får sätta livet till för sin tro på demokratin. En orolig Jens Stoltenberg, som blir statsminister med hela världen plötsligt. Och galningen Anders Behring Breivik, som inte alls var muslim. Som inte alls var utländsk. Som ser ut som dig och mig, och som försöker skriva in sig i historien som den som ska rädda oss från Islam. Den ensamme krigaren. Den vite ariern. Och plötsligt ser vi den så tydligt: den hatiska rösten. Orden i kommentarfältet, som blev verklighet. SD’s politik dragen till sin spets. Hur mycket de än vrider sig undan det.

Och det händer saker! Nu kan man inte längre vara anonym på Aftonbladet. Kontrollsamhället som något positivt. I rättegången mot männen som försökte mörda Vilks heter det plötsligt att det funnits rasistiska undertoner. Man har förutsatt att männen handlat på ett visst sätt för att de är muslimer. Granska i fogarna, det är bra. Vänd ansiktet inåt och se det skitiga i din egen själ.

 

 

Och så den där mannen. För det måste ju finnas män i livet. Eller? Ett tag var det mest kvinnor. Jag bestämde att jag skulle åka till Pride och hångla av mig. Och gjorde det också. Tänker att det inte är så farligt. Och att det gör mig till en helare människa att inte trycka ner saker och ting.

Fint också, att få hänga med Malin Finlöf och hennes underbara kollektiv på Söder. Och ballonger och glädje och Vilska! Och en liten läsning på Beyond Retro mitt i alltihopa. Och hångel på tunnelbanan och kändisfest…

 

 

Fast sen ändå en man, som jag blir kär i när jag kommer hem. Upp över öronen, jag lämnar min lägenhet större delen av veckorna för att vara i hans. Nära mitt gym, nära mitt jobb. Och framför allt för att få vara nära hans varma fina kropp, hans ögon, hela hans varelse.

 

 

En relation som faktiskt blir en relation, på riktigt, han vill till och med vara ihop med mig på facebook!

 

Fast som slutar på riktigt också, med drama som sträcker sig med långa äckliga fingrar efteråt, kramar ångest och vrider ur bitterhet ur tarmarna. Och jag som till och med tyckte om hans son! Nåja. Jag tackar plötsligt å det ödmjukaste för att lägenheten står kvar, att han inte finns närvarande här som han kunde ha gjort. Att det för varje dag blir lättare, att det ibland är tungt som inåt helvete, och att det får vara så.

 

Att inget är som man trodde att det var, men att man ändå får behålla det man tyckte var fint. Ungefär så.

 

Jag har väl glömt hälften nu, men ni orkar inte läsa mer ändå. Jag har rest lite till och jag ska resa lite mer, för det är roligare när man har en guideexpert på plats. Och min fest! Glömde jag ju nästan.

 

 

Den väldiga trettiårsfesten som blev precis som jag ville. Minus några vänner som inte kom. Plus några oväntat fina presenter. Och all mat vi slängde och alla bestick som nu ligger här till ingen nytta. Men alla fina tal och mina kläder! Och dj:n och att vara mitt i. Och nästa gång ska jag tänka på att anlita nån som tar hand om allt det där, så att jag slipper. För att man inte vill vara bajsnödig av att hinna med allt, och sen inse att man är för trött för efterfest eller ens sex efteråt, och att man omöjligen hunnit prata med alla… Nej, nästa gång ska jag vara mer drottning, dirigera.

Som Silvia borde göra.