Oj oj. Den här uppdateringen är inte barnvänlig…
Jag berättade ju att jag skulle gå på Stockholm Zombiewalk i år. En sak jag tänkt göra länge men nu så! Föga visste jag att de arrangerade en i min egen stad typ dagen innan… Ja ja. En bra anledning att besöka huvudstaden också, för lite quality time med min allra käraste Ida.
Är ni beredda nu då?
För här kommer…. blooooooood!
Vita linser är fan i mig en av de bästa uppfinningarna på länge. Oj, oj vad jag måste använda dem vid oväntade tillfällen framöver!
Blodet kommer förstås inte från något verkligt sår, utan är ditsprayad färg av en kille från nån sorts Sårskadecentral. Det smakade sött, och wii, kändes som att man gick teaterlinje igen! Jag minns när Anders Celin blandade till grejer av sirap som kungen i Hamlet, André, skulle spy ut över det schackrutiga golvet i slutet av pjäsen, mm! Blod! Slem! Man borde beblanda sig med äckel oftare! Ulf på bilden nedan tuggar fradga med hjälp av en c-vitamin brustablett.
Intressant nog märker jag att alla bilder från zombiewalken skrämmer mig mycket mer nu än när jag var mitt i den. Då var jag ju i den världen liksom, helt bekväm med att efterapa gångstilen hos tjejen i ”The grudge”. Inte säker på om jag skulle skämmas eller bli stolt när en unge i parken grät, höll för ögonen och skrek ”Jag vill inte titta, mamma!”
När vi totalt tog över tunnelbanan för att sedan vimla upp vid t-centralen, oj vilken upplevelse! ”Vad är det till för? Varför gör ni det här?” frågade en konfunderad kvinna mig. ”För att det är kul!” sa jag. Innan jag snabbt fattade mig och korrigerade; ”eller äh… det är en smitta förstås! Vi vet inte var den kommer ifrån…”
Smaklösast men också coolast tycker jag nog den här tjejen var, som hade med sin livs levande bebis i en sele runt magen. Med uppklippt nattlinne och fejkblod över såg det ut som att bebisen tryckt sig ut genom magen. Här sov bebisen och huvudet hängde, och det såg nästan än läskigare ut än när den var vaken och hon matade den med nappflaska.
”Vågar jag öppna?” sa Ida när jag kom tillbaka.
Visste ni att jag och Ida är världens roligaste när vi umgås? Nähä, så är det i alla fall. Jag kan nog inte ens återge det här faktiskt. Men en dag ska världen få se.
Det här kan ha varit det sista av sommaren. Nu kan dagarna vara varma, men mörkret om kvällarna är samtidigt här. Och det finns någonting i luften som omisskänligt heter höst. Jag vet att många hatar det och får ångest av det. Jag älskar det. Det är något fel på mina hormoner. De har rört ihop det där med vår och höst och nu spritter dem och vet att morgondagen väntar. Att det kanske är nu det börjar. Att det finns hopp, det finns liv!
Till exempel har jag fått respons från Lovisa och Gustaf i dagarna, så nu är det fan i mig igång på sista redigeringen. Ni tyckte jag skrev att jag var klar innan? Jo men visst, fast att ”bli klar” är en knivig term på romanska. Man är fan aldrig klar. Eller man är klar många gånger? Hur som helst, eftersom Lovisa är adjunkt fick jag kommentarer tjusigt uppstyrt i en pärm, det ni! Och eftersom Gustaf läst spännande kurser hade han tips om extra research jag kan göra. Jag tror det kan bli riktigt bra, det här. När det blir klart. Nästa gång.
Vad gäller Storytels tävling så kommer det en omröstning snart igen, håll ögona öppna! Kommer jag att annonsera ut det här? Jamen visst kommer jag att göra det. Det kommer till och med att bli en ny grupp på facebook strax…
Och just det, en ny krönika finns på HDs sida, för er som inte läst den redan!
Facebook-sida