Blablabli-blablabla

Jag vet inte vad jag ska skriva i min blogg nu för tiden. Det händer så mycket saker, man hinner inte riktigt med. Jag har även begått det stora misstaget att börja skriva på min roman igen. Alltså inte den jag skickat in till förlag och så, utan den andra. Inget misstag, säger du? Nej, det tycker egentligen inte jag heller förstås. Men ändå på nåt vis. Tänk så osocial man är i sitt skapande. Så irriterande självupptagen och stingslig. Och så blir jag jämt irriterad när jag inte får tid över, vilket jag ju aldrig får… Hm. Nog med klagomål kanske. Jag ska vara glad att min höst trots allt tycks lösa sig. Till det bättre. Kanske till och med bättre än det skulle ha löst sig.

Zemeckis verkar inte gilla den där skärgårdssillen. Och inte äter han av kalkon-Pussin för ofta. Hm. Lite bortskämd.

Min höst skulle ha varit St Sigfrieds folkhögskola. Väldigt konstigt att de inte ens hört av sig tillbaka, efter mailet jag skickade om att jag inte kunde gå. Det var nämligen en gymnasial utbildning. Inte en eftergymnasial, som man ju kunnat luras tro om man läste på deras hemsida. För att komma in på journalistik "krävs det avslutad treårig gymnasieutbildning eller liknande". M-hm.
Men folkhögskola är något som alla ska kunna komma in på, förklarade CSNtjejen för mig. Hon kunde förstås se på sin skärm att just min utbildning inte var berättigad, och att jag helt enkelt inte kunde få några pengar.

Varför sparar du inte poängen till att söka journalisthögskolan? tycker mamma.
För det är ungefär lika svårt att komma in där som på scenskolan.
Men scenskolan sökte du ju till…

Jag vet inte, det kan hända att jag har fel. Att man inte kan gå den vägen som jag testar nu. Då vet jag det när året är slut. Som det ser ut nu har jag i alla fall fina förutsättningar. Jag har redaktörsjobbet på Visit, som inte ger mycket pengar men mycket erfarenhet och ser fint ut på meritlistan. Sen söker jag en del andra jobb, som jag inte tänker ventilera här på nätet, men som alltid kan ge något kanske. Det är jag och Anna, vi peppar varann. Säger åt varann att söka, fast "det är ju inte så stor chans att vi…" Men sånt vet man aldrig. Man måste tro. Gotta have faith. Jag har jobbat gratis i decennier känns det som, och min magkänsla säger mig att jag kommer göra det fler gånger igen. Men snart, snart måste något, något betala av sig…

Saker som aldrig betalar av sig är diktandet. Skönlitterärt skrivande. Å andra sidan: det är mitt hjärta, min själ. Slutar jag med det så torkar jag ut som ett fikon, blir fullt av såna där små prickar inuti och visserligen gott men min mamma är allergisk mot det, och okej. Det var en konstig liknelse. Men jag blir död, det var det jag ville säga. Om jag slutar skriva det roliga.

image153

Ida i helgen som gick, Stockholm. Underbart väder stundom, storm, stundom kallt. Hösten kommer nu. Vi gick gatorna upp och ner och pratade om män och minnen. Sånt där man inte brukar ventilera så mycket längre. Jag har inga av mina närmaste vänner i Växjö och kanske är det bra. Men sannerligen skönt att träffas ibland, känna hur man fortfarande älskar varandra, även om avståndet.

Jag har blivit påverkad av Anna Jörgensdotters "Pappa Pralin" tror jag bestämt; "även om avståndet". Punkt. En mening som är helt fel, som skrivprogrammet bara rödmarkerar, som grammatikläraren bara suckar åt. Men poetiskt? Javisst, och härligt nyskapande så det smäller om det.

Många bebisar i Stockholm förresten. Jag känner ibland att det är så förbannat skönt att inte ha en bebis just nu. Det går ju i vågor det där, ibland känner man för det jättemycket, ibland inte alls. Just nu: inte alls.
Vi har ju Zemeckis, å andra sidan. Som en liten ettåring just nu; nyfiken på allt, helst farliga saker, som sladdar.

Åskar skulle ringa, han och Johan är o repar. Undrar om jag känner för att cykla dit nu. Det skulle vara för whiskeyn. Och för att röra på mig. Och för att pussa lite på honom.
Han ringde under tiden som jag skrev detta. Fint med sån där övernaturlig kontakt, vad heter det? Själsfränder? Ja lite kanske.