Berlin

I Friedrichein i Berlin är fasaderna täckta med målningar, reklam för spelningar, filosofiska budskap, psykedeliskt mönster eller bara traditionellt gammalt klotter med återkommande tags. Jag har försökt berätta om Berlin för jag vet inte hur många människor nu, men det är som vanligt svårt att förmedla när något bara känns jävligt rätt.

Det är inget skämt när jag säger att jag vill ha en lägenhet i Berlin. Ett boende att utnyttja då och då. Det är inget skämt när jag säger att jag satt på uteserveringarna och skrev på min roman.

Självklart var det delvis för imagens skull. Vem av oss som håller på med skrivande har inte då och då behovet av att personifiera sig med galna skapare à la Anaïs Nin, Vladimir Majakovskij eller Virginia Woolf? På första sejouren slog jag upp min dator och min mapp med utskriften av version ett, öppnade ett nytt vitt dokument och konstaterade ”Egentligen hatar jag att skriva om allt från början. Men nu ska jobba som Selma Lagerlöf!” Niklas log och tog en öl.

Redan första dagen började jag och Niklas, mitt ressällskap och den perfekte guiden, prata om hur illa vi tyckte om Sverige. När man är mitt i det tänker man kanske inte på det, men när man ser att det finns alternativ; då blir det försiktiga småborgerliga lilla samhälle som vi växt upp i så mycket skarpare i sina konturer. Vad gör vi i det här landet egentligen? Där folk klagar i det tysta och lever efter reglerna för att de tror att de måste. Jag menar inte att vi ska störta samhället. Men en avslappning hade varit fin, om den fanns.

 

Ett tydligt exempel nu är snacket om rökförbud på uteserveringarna. Que? ”Luften är fri”, muttrar jag, men på Lilla Helvetet i Halmstad har de redan börjat. Här får rökarna stå vid bord längs yttre kanten, demonstrativt utanför den bågnande presenningen.

I Berlin finns det ställen där du fortfarande kan röka inomhus.

På Bäckerierna (bageri och café) är det inte bara obligatoriskt med en toalett för kunderna. Det tycks även vara obligatoriskt med en cigarettautomat. (Utom på ett ställe där man har den ovanliga möjligheten att köpa tandborste, uppfällbar, och en liten tub tandkräm!)

 

Malmö vill kalla sig Lilla Berlin. Det är en självgod överdrift. Här har vi trots allt ”Klottrets värsta fiende”, saneringsbilarna som glider längs gatorna som Ordningens Gestapo. Här har vi trots allt affischeringsförbud och fallfärdiga hus restaureras, ödetomter bebyggs. Vi har en nedre gräns för hur fallfärdigt ett hus får vara om det ska bebos. Detta kan förstås betraktas som positivt och tryggt, men fråga dig hur mycket säkerhetsintygelser du kan ta. Fråga dig vad som är priset för vår trygghet. I Sverige är vi ofta förvissade om att vi är det normala, alla andra är lite extrema. Underförstått: vi är det bästa alternativet. Fråga dig varför.

På Café Soilent är känslan fritidsgård och väggarna kläds av höghus i svarta konturer. Varje kväll fälls en skärm ner så vi kan se på fotbolls-VM. Personalen är skön. En kväll glömmer Niklas sina glasögon. Nästa kväll är de kvar, de har tagits omhand bakom disken. Vi firar med att se en match, jag tar en Jägermeister mot förkylningen.

 

Jag röker som att det är okej.

Jag röker som att jag är tjugo och inte vet bättre.

Jag är i Berlin och allt är fritt och flygande under fötterna.

På det flådiga stället som jag glömt vad det heter, i Kreuzberg, turklandet, sitter vi kvar bara för att det är så fint. Vinröda draperier och ljuskrona i taket. Cigarett på cigarett och pratar om livets upp- och nergångar. Jag önskar att jag hade höga klackar och balklänning, min leopard och slitna jeansshorts skändar det här stället.

Men när bartendern kavlar upp ärmarna på sin svarta kavaj ser jag tatueringarna skrika om en annan verklighet. Under ytan lever även det stiligaste stället djävul. Är det som i Sverige? Nej, vi är långt ifrån Sverige nu.

Första dagen var vi i Prenzlauer Berg. Värmen var utmattande. Jag hittade ett vykort utanför en bokhandel och klev in för att köpa. Där var det litet, svalt, mörkt och ordning och reda. ”What a nice store you have”, sa jag. ”Aber natürlisch”, sa han. Det var ett uttryck som följde med sen. Varför vara svensk och lagom, aldrig nöjd? När man kan luta sig tillbaka och säga ”aber natürlisch!” vid komplimang.

I Sverige är det få som vågar öppna ett ställe som sticker ut hakan. Här har vi espresso house och rosé för 75 spänn på menyn. Ingen skulle drömma om att försöka servera rosé på ett kafé. Mitt bästa rosé någonsin dricker jag på kaféet med väggmålningarna, flickan som klättrar över telefontråden, i Kreutzbergs hetta i en plats i fönstret. Det är ljust och mjukt och smekande. I Sverige har nykterhetsrörelsens ande fortfarande ett stryptag på friheten. Systemet bestämmer och systemet stänger klockan sex. Vi klagar bakom ryggen och trycker ner ilskan i skorna, där den hör hemma. Våra väggar är sanerade, våra hundar är kopplade, oss ska inget fattas. I Berlin strövar hundarna fria längs trottoarerna. Våra hundar är så vana vid koppel att de skäller när de möter en annan. Här lyder hundarna blint sina mattar och hussar, och konstigt nog ser vi inga bråk, hör sällan några skall.

 

I DN läser jag att det ska bli böter för de som skräpar ner i parkerna i sommar. ”Med värmen kom soporna”, står det. ”Det är bra att det blir böter”, säger alla utom en av de fem personerna som är intervjuade. Vi är så vana vid strypkopplet nu att vi inte kan tänka oss en verklighet utan det.

På kyrkogården i de judiska kvarteren är det tretti grader och luften står stilla. Brechts grav ligger där och väntar på leopardcykelbyxor som mina, på pilotbrillor som Niklas. ”Hitlers grav, var finns den egentligen?” säger jag. ”Jag tror inte den finns”, säger Niklas. Jag tycker en sekund lite synd om Hitler, som var så betydande och stor, men kanske skulle blivit bättre hyllad efter sin död om han jobbat på det där med att bli konstnär. Nu är han ett skräckexemplar på hur fel det kan gå, en skam som Tyskland fortfarande måste bära. ”När jag hör det tyska språket tänker jag på nazister och porr”, säger jag. ”Vi ska kanske ändra på det?” säger Niklas.

En grej som förstås ÄR sämre i denna jämförelse Sverige – Berlin, är vanan att dubba filmer. Vi såg ”You’ve got mail” på hotellteven bara för att det var roligt. Tom Hanks som sprang på ett rullband och sa ”Das ist wonderschönt!” Tom Hanks passar bättre dubbad till tyska. Men det är skevt att aldrig få höra hur Barack Obama låter egentligen.

 

Innan vi åker heter det att ”halva Malmö ska dit just den veckan”. Betyder halva Ord På Scen, tydligen. Viss hybris finnes. Nu träffas vi bara en kväll på plats. Stefan och Amanda, Lovisa A och Lisa. Vi sitter på ett ställe i Kreuzberg där de spelar Oasis ”Wonderwall” två gånger. Dricker drinkar och köper meningslösa plasthundar för en euro st från en automat. Niklas säger inte så mycket. Lovisa A pratar om blommor. Amanda har ångest över en fransman hon sagt att hon kunde träffa här ikväll, men nu inte vill träffa. Lisa sitter bredbent. Stefan retas med Amanda. Det är en fin kväll som avslutas med tofuburgare på ett ställe där ägaren varken förstår engelska eller tyska.

Sista dagen hittar Niklas en bok med Majakovskij, där ett uppslag har ryska versionen på ena sidan, tyska på den andra. ”Jag kanske har de svenska därhemma”, säger jag. Min hjärna är för kokt och bröstet lite sorgligt inför hemresan, så jag fattar inte att jag ska köpa den. Om inte Niklas hade varit den handlingskraftige…

Jag försöker läsa lite i den på tågresan hem. Samma tågresa där vi först ska fastna i Bümen, för att sedan bli försenade ytterligare en timme i Lübeck. Men det vet vi inget om då, i kupévagn på det tjeckiska tåget utan air condition, där hjärnan för en stund tänker Djungel och Sahara. ”Links! Links! Links!” står överst på en i övrigt tom sida. Jag vet att det betyder ”vänster”, har lärt mig via tunnelbanan.

 

Man borde bara se på Fassbinder nu.

Först med svensk text så man fattar handlingen. Sedan hardcore, med tysk text för att hänga med i språket.

Man borde ta tillvara, man borde bo där, man lever bara en gång.

Malmö är inte längre samma sak.

Förlåt men så är det.

 

I Berlin finns min lilla hippie kvar. Den inneboende kavata rebellen som säger ”jag ska färga håret ljusrosa när jag fyller tretti”! Den rebellen behöver alla väcka till liv då och då. Ta en spontantripp till Berlin. Åk inte turistturerna. Åk efter Carl-Johan Vallgrens ”Berlin i 8 kapitel”. Ta en stadsdel i taget, låt dig förföras. Bli fjorton och anarkist igen. Bli vuxen och ta ansvar för att ditt liv ska bli roligt nån gång.

 

 

 

”Har dina fötter någonsin sett vatten?” sa min pappa, när jag var på snabbvisit för ett tag sen och råkade blotta fotsulorna vid matbordet.

”Nej”, sa jag. ”Idag går jag barfota.”

 

foton: Niklas Fridén, Lina Arvidsson.