avslut: Växjö. (ja, det står om dig här)

image339

Jag lämnar den här stan nu. Och allting känns konstigt idag.

Folk läser min blogg i smyg och sen hälsar de inte på stan. Jag antar att jag förtjänar det. Jag antar att jag inte heller vet vad man ska säga. Vad ska man säga? Ordet är ju så himla fritt nu för tiden. Tanken är så svindlande fri. Det enda jag undrar, som jag alltid undrat, är varför folk inte utnyttjar sig av det?

Det finns de som klarar det här. Varför inte jag?
Varför måste jag vara en jävla bitch med högdragen hals som inte kan se in i folks ögon längre när jag en gång tvingats trampa på deras hjärtan, slita ut deras tro på mig?
Hur gör andra människor?

I ett avsnitt av "Sex and the city" säger Miranda "You and me didnt work out. I need to know that you dont exist."

Han säger att jag saknar ödmjukhet, att jag inte är snäll. Att han är det. Han säger att han aldrig skulle gjort något sånt där. Han säger att jag kommer över det för snabbt, tjatar om tre veckor. Han säger att jag aldrig skriver om honom här. Nu gör jag det. Jag undrar om det gör honom nöjd? Han säger att han aldrig blir nöjd.

Jag hoppar upp på bänken i köket och sitter där med dinglande ben, dinglande tankar.
Jag glider in i någon annan, provar händer, provar ögonblick. Hur snabbt går det att ta sig över gränsen? Vi kan prata om andra länder, men lika gärna om andra verkligheter. "Om du skriver om mig måste du säga det först, visa det först"; – jag ler. "Javisst." Det är en lögn förstås. Jag är poet. Poeter frågar aldrig först, hur skulle det se ut? Vilka mästerverk skulle inte vara tvugna att kasseras? Tanken svindlar.

Han säger Du blir aldrig publicerad. Du skriver som en fjortis här. Han har säkert mycket att säga om att jag lämnar ut hans ord. Jag lämnar åtminstone inte ut hans namn. Minns "Den högsta kasten", minns "Myggor och tigrar". Sålde de inte som smör i himmelriket? Var inte de debatten hela hösten?
Inte för att det är min tänkta karriär. Att skriva ner folk, öppet förstöra deras liv, att göra mig själv till greven av Monte Christo med pennan i högsta hugg. Jag hoppas på lite större intentioner. Jag hoppas på att jag har något mer att komma med.

Jag ligger på golvet, madrassen, det finns så mycket tankar som svischar in och ut medan du rör dig. Över och in, över och in. Hur många vet vad jag skriver om nu, vad jag menar? Jag som hoppades kunna röra mig fritt i tid och rum, inte vara bunden till någon form. Varför skulle jag behöva svara på frågor?
Se mig in i ögonen och säg, helt ärligt, att det finns krav på det.

Han säger att han äcklas, att han inte vill veta. Men han ville ju veta. Han drog det ur mig. Kanske är det gamla trådar som hänger kvar, kanske är det en destruktiv sida. Men det kommer alltid att finnas två sidor av ett mynt, två sätt att se på saken. Jag ser hans smärta, jag försöker respektera den på mitt sätt. Men genom att sitta i en låda, inlåst mellan fyra väggar, en fånge tills jag lämnar denna stad; det kan jag inte.
Jag är ledsen, men du talar med fel person.

Och jag önskar ni kunde höra mig läsa det här, den rätta betoningen skulle infinna sig då. För jag har lite ödmjukhet, även om han inte ser det. Även om det är svårt att se det just nu. Även om jag går på som en bulldozer, så nej, har jag inte tappat förståndet.

"Plutten" skär också in i mig.
Ordet "gnubebis" kan poppa upp som den värsta skrämselclownen ur trollkarlshatten. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är ord som inte ens finns. Ord som jag aldrig kan säga igen.
Kinder jag aldrig kan stryka mig mot.
Kyssar, händer, en värme jag aldrig kan få igen. Vi har inte ens kramats sen de dagarna.

Och nej, jag ville inte att han skulle se mig. Hur skulle jag kunna veta att de stod i den gränden? Som om någon där uppe ville mig illa, ville visa upp vilken hemsk människa jag är. Jag som försökt smyga. Jag som så innerligt lekt detektiv…
Nej, jag ville inte att han skulle se mig. Herregud varför skulle jag vilja det?

Jag har också saker som påminner, saker som väcker upp minnen. Hur skulle jag inte kunna ha det, jag lämnar den här stan nu. Tre av mina fyra år här har färgats av honom.

Nu är det bara smutskastning och de heliga krigen kvar.