(An)spänning

Skriver. Kastar om och bygger ihop. Den gamla texten blir bättre nu.

Stryker att hon slår till honom på kinden i den där scenen som redan skrivits om så många ggr. Det känns lite synd, jag gillade att hon var driftig och agerade. Men det blir mer trovärdigt så här. Bättre för storyn. Läser igenom de nya små planteringarna. Fan va jag älskar planteringar! Ni vet såna där “detta fattar ni inte riktigt nu, men ni får en hint om att nåt kommer att hända längre fram, och det är jäävligt spännande”. Myser. Texten är än så länge min, bara min. Det är en skön tid, jag trivs i den.

det_har_jobbats_50e3252ee087c36f1ab763ab

Gammal bild visserligen, men symboliserar ändå rätt bra hur det brukar se ut på mitt skrivbord.

Igår pratade jag länge med mamma i telefon. Hon älskar manuset jag gav henne att läsa. Kärlekshistorien, den som jag snart ska börja omarbeta. Det känns bra. Hon har till och med bemödat sig att ge riktig respons, med förslag på ändringar, alltihop, fast jag sagt att hon inte måste. “Jag kunde inte släppa den, jag tyckte den var så bra!” Mm, balsam för själen. Nu väntar jag bara på lite respons till, sedan är det fan dags för omarbetning.

 

I fredags var jag med om ett sjukt obehagligt rån på Icabutiken där jag jobbar. Jag tänker inte berätta om det här. Jag har skrivit om det i min dagbok nu, det får räcka. Och i korta statusar på facebook. “Där har du nåt att skriva om”, säger folk. Jag fattar att det är sagt i all välvilja. Men jag kommer inte att skriva om det nu. Kanske om några år. När det lagt sig. Nu vill jag bara lämna det bakom mig och kunna gå vidare, fungera, jobba som vanligt igen utan att vara rädd och må dåligt av det. Se att det var en liten del av hela mitt stora liv. Att det gick bra, även om det kunde gått illa.

Vi hade bra krissamtal igår, så det känns bättre nu. Det har också varit fint med allt stöd från vänner på facebook, folk som hört av sig, jag tänker sällan på att det är så många människor som faktiskt bryr sig om att jag finns. Också fint hur vi på jobbet kan stötta varandra. Det finns mycket kärlek på den arbetsplatsen nu, känns det som.

Jag var inte den som blev värst drabbad av det här. Men det går inte att rycka på axlarna åt stora köksknivar. Även om det bara varade i fyrtio sekunder, så kändes det mycket längre när man var mitt i det. De har tagit en kille för det nu, förhoppningsvis kommer resten av dem också att hittas. Sydsvenskan skrev om händelsen så här. Jag vill korrigera: vi hade inte knivar mot strupen allihopa. Men det fanns ett fall, och det var hemskt att bevittna. Hemskt för kassörskan som fick vara med om det. Så otroligt skönt att ingen kom till skada fysiskt.

img_8581

Balkong i Paris. Har inget med innehållet i texten att göra, men jag tyckte att jag ville bryta av med något vackert. För världen är vacker. Det är lätt att glömma det, helger som den gångna.

 

Nu ska jag återvända till manuset. Mitt Ung vuxenmanus. Det är trots allt det jag ska hålla på med denna morgon. Det är viktigt, och mitt liv ska inte stanna upp av denna händelse. Och inte av någon olycklig förälskelse heller. Jag tänker lyfta mig, skaka på mig, säga som krishanteraren sa: “Det som hände, det har redan hänt. Det är över. Och ni klarade det. Det kommer antagligen inte att hända igen.” För nej, statistiskt sett är det inte troligt att jag är med om något sådant fler gånger i mitt liv. Även om hela min kropp fortfarande är beredd på det.

Och de flesta människor är goda. Viktigt att påminna sig om.

13062577_10207011428221194_1300565515_o

Glad bild på mig, från när jag emceeade i våras. Finalen i Varberg. Jag tar en paus från orden och ger publiken lite AfHo-dans.

 

“Bak på hans vespa river vinden sönder ansiktet i tårar. Hans körstil är dödsföraktande. Om jag inte varit full hade jag nog aldrig vågat åka med honom.”

Jo, jag tror att det här kapitlet fortfarande ska få inledas så.