Jag & Madonna

Dagen började med påminnelsen på min telefon: idag ska du försöka få tag på två biljetter till Madonnakonserten i Ullevi. Universum har gett dig en andra chans, you lazy motherfucker, i o med att det satts in en andra konsert dagen innan den första. Det är en öppen chans o det är bara att ta den. You can do it, come on, you can do it.

Nej, det stod det inte. Det stod bara "Madonnabiljetterna släpps om en timme". 
Men ändå.
När jag var 12 spelade vi in rätt mycket filmer, jag, min kusin Ninni och min barndomskompis Emma. Med Emmas pappas videokamera. Han var en av få som hade en sån i den lilla byn Västra Karup som jag växte upp i. 
Jag har aldrig varit speciellt blyg av mig. Jag är och var en linslus med stora skådespelarambitioner.
Jag var Freddy Mercury i guldjacka, stort allvar och fejkmustach. 
Jag var alla tjejerna som kommit bort i "Runaway train" (om ni minns videon).
Och så var jag Madonna.
Madonna var med i vår mycket mischmaschade version av melodifestivalen. Detta var på den tiden när melodifestivalen bestod av 10 framföranden, Loa Falkman kom sist med "Symfonin" och Carola var alltid alltid alltid med. Det sistnämnda kanske inte har förändrats så mycket. Nåja, framför allt var det den tiden då jag tittade på melodifestivalen, och då vi alla drömde om att en gång få vara med i den. 
Madonna var genom min kusin Ninni eller kanske främst hennes storasyster Karin, en av mina idoler. Det var via dem jag kommit i kontakt med denna sexuellt utsvävande kvinna. Och nej, jag är inte hur gammal som helst. "Like a virgin" var inaktuell även när jag köpte den. Vi beställde från Ginza. Cd-skivan var relativt nyuppfunnen. På framsidan ligger Madonna iklädd någon sorts hönsnät-body med byglar och allt, samt skylten BoyToy. Jag tänkte att så ska jag också se ut en dag.
Jag var Madonna som skulle framföra låten "Vogue". (Jag kopplade för övrigt aldrig ihop sångens uttal med titeln, utan envisades med att säga det som det stavades: "Vo-g-you")
Jag hade på mig svart hög hatt, svarta tunna strumpbyxor, mammas högklackade skor, svarta trosor dragna upp över naveln, en scarf knuten över bröstvårtorna samt en röd boa som hängde ner lite i ryggen. Scarfen var till för en liten striptease som skulle ske i mitten av låten, där min kusin som var bakgrundsdansare i svart underklänning skulle befria mig från boan. Sa jag att jag även hade en permanent som höll på att gå ur? Alla hade vi det på den tiden. Utom min kusin. Hon hade långt svart hår och såg ut som en indianflicka. Alla ville vi egentligen se ut som henne. Men det är en annan historia.
Under stripteasen såg man även en bit av min bröstvårta, då jag vid 12 års ålder knappast hade bröst att tala om, alltså inget att hålla kvar en stackars scarf med. Eller förlåt; kangas hette det på den tiden. Men det hör egentligen inte heller hit. Vad som fortfarande gör detta till en sevärd film är inte en 12årig bröstvårta. Eller ens det faktum att min bild av sexighet var en röd boa runt halsen, svart hög hatt och högklackade skor. 
Utan mitt fullkomliga allvar.
Det finns inför själva framförandet en serie av snabba klipp på mitt ansikte i olika positioner. Detta för att Ninni och Emma skrattade så mycket att vi var tvungna att ta om det. Och ja, det var svårt det där med att veta hur långt man skulle spola tillbaka…
Sen när man zoomar ut står jag där och min mage lyser i all sin vithet. Och det är underbart roligt, och det är vårt vardagsrum men min blick är i Hollywood. Jag är proffessionalitet ut i fingerspetsarna. Och jag är 12 år. Året är 1993. Ironi är knappt påfunnet. Men en av mina största idoler är redan hemma.
Nu dyrkar jag inte allt Madonna gör, det är givet.
Jag dyrkar hennes förmåga att hela tiden hålla koll på trenderna. Vara först, vara bäst, vara coolast. Ja-a. Lite som jag själv, med andra ord.
Så ja.
I’m pleased to say att jag är en av de som ska till Ullevi den 8e augusti. Kan inte direkt slappna av förrän biljetterna (jag har två. Och Ida har redan paxat den) ligger i min hand. 
Och ja. De kostade 1500 per st. "För 1500:- vill jag ha en liten workshop med Paul McCartney", sa min kompis Axel (http://lyxunge.blogspot.com). 
För 1500 vill jag ha en bra konsert, vad de kallar en oförglömlig upplevelse. 
Och det räknar jag kallt med att få.