2000-talets husmor panerar tofu, inte torsk.

Idag lagade jag rotmos.

Med risk att låta som en gammal husmor från femtiotalet: ack så ljuvligt med lite hederligt lagad husmanskost ibland!

Inte för att jag skulle ha fått godkänt från någon husmor. Trots pappas utomordentliga present en gång i tiden i form av en potatisstöt (ja, min far är pärebonde ut i fingerspetsarna) lyckas jag sällan mosa det så det ser ut sådär som på bild. Kanske för att jag innerst inne inte vill det heller. Jag vill ha det lite ojämnt, lite hårda bitar, lite tuggmotstånd. Och mycket peppar, inget mes.

image161

Inte gick det lika husmors-ordentligt att panera tofubitar. Jag trodde tofu hade lite likheter med torsk. Men tji fick jag. En av tre blev trots allt godkänd. (Alla smakade bra)

Och lite kokt spenat till. Oj, oj, oj vilket näringsinnehåll! Ingen ska få komma och kalla mig en dålig vegeterian.

Däremot verkar det som att det faktiskt inte finns någon väg tillbaka till köttet kvar. Nej, de svaga grusgångar jag tror mig känna av i form av en viss skamsen längtan ibland efter blodkorv (av alla saker) och det faktum att jag kan gilla doften av grillat kött fortfarande, och då och då tro att det skulle vara rätt kul att vara en sån där kvinna i medelåldern som gillar att åka till Rivieran och äta skaldjursbuffé… de sopas raskt igen av de dofter som uppstår när min käre pojkvän steker falukorv i köket.

Doften som till en början är nog så angenäm, splittrar snart upp sig och man kan urskilja de obehagligaste odörer. Dött kött. Ja, jag förstår att det låter överdrivet och dramatiskt för er som dagligen hugger in på olika upphackade och tillagade djur, men unket. Ofräscht. Rent utav: snuskigt… Jag böjer mig ner och luktar på stekpannan efter att ha diskat den, och kvar sitter en omisskännlig doft av kött. Avkomma. Grönsaker lämnar aldrig denna retning. Sojakorv kan göra, visst kan det sprida sig fett och obehag efteråt. Men den doften… hm. Jag ska fundera ut bättre sätt att beskriva den på.

Det är spännande att vara kvinna. Kroppen bestämmer känslor man inte alls visste att man hade. Då och då vill den till exempel ha barn. Jo, det är sant! Den bryr sig inte alls om ouppfyllda drömmar, saggig ekonomi eller det faktum att man trots allt "bara" varit ihop i två år med den som då skulle räknas som pappa. Den bryr sig inte ens om knaprandet av piller för att förhindra att sådana saker ska inträffa.

Men pojkvännen blir lite vit i ansiktet, lite skakis, hans kropp har ingen sådan längtan. Den tycks drastisk, i ett samhälle som det här.

Och visst: rent logiskt: nej. Nej, än går det inte för sig.

Men det är spännande att vara kvinna. Spännande att invanda strukturer redan finns i kroppen, opåverkbara av det liv man råkar leva, hur det ser ut.

Min roman ser faktiskt ut som skit. Haha, nej jag skojar inte. Det är tre ton arbete kvar. Den nya ser till och med säkrare ut, trots att den inte ens kommit halvvägs in i intrigen.

Jag är en Liza Marklund, fast ändå inte. Förstås. Jag är ju mer poet i grunden, inte journalist, som hon. Men jag läser i min roman och tänker att jo faktiskt, jag tror den skulle kunna sälja.

Men det är en paradox det där, som så mycket annat här i världen. För att bli antagen av ett förlag måste du charma kritikerna. De som sitter bakom skrivborden på förlagen, de som håller avgörandet i sin hand, har makten över om ditt verk åker ut eller tas till hjärtat och blir kallat "något att satsa på". Men när man väl är antagen; då är det folket som väljer. En bok kan hyllas av aldrig så många kritiker, men finner folk den tråkig och den inte har vunnit nåt speciellt pris eller fått uppmärksamhet för något speciellt, blivit en så kallad "bok du bara måste läsa"; ja, då köps du inte. Då ligger du kvar på hyllorna, ruttnar, möglar. Inga pengar till dig, inte. Om du så skulle gå till historien om femtio – hundra år, så nej. Pengar på banken blir det inte, ingen lön för de åren du lagt ner i möda.

Så var vill man då lägga sig? Och kan man ens välja det själv?

Jag var och jobbade på bokmässan. Från tidiga morgonen till sena kvällen i Natur o Kulturs monter. Fick förkylning och blev trött, men roligt var det. En inblick i världen av signering och dunk i ryggen, den världen jag vill tillhöra men givetvis: också inte. Inbördes beundran. En liten klick av allsmäktighet. Men världen är stor. Och tiden är oändlig, i alla fall för en författare.

Mycket oändligare än för en estradpoet. Eller en tävlande i Top Model.

Var det en slutsats?

Nej, men jag hinner inte. Vi måste gå nu. Middag hos pojkvännens föräldrar. Britt och Björn. Trevligt. Ciao.

För er i Växjö: se mig tävla på onsdag på Kafé de luxe med start kl 20.00. (de andra tävlande står på vaxjopoetryslam.se)

Läs om tillställningen i dagens Galej, SMPs Nöjesbilaga.

Och glöm inte att plocka nya numret av Visit, ute på stan nu!

foto av Frida Lilja, på mig som Virginia Woolf. Jag röker inte på riktigt.