…från Natur och Kultur idag.
Det hängde ett fett kuvert i brevinkastet, bara tur att jag märkte det (när slutade brevbäraren ringa på?). Inget utförligt brev. Bara ett hej och nej, och så och så många som skriver till oss, men tack ändå för visat förtoende och så vidare, med vänliga hälsningar.
De första minuterna svamlar man förstås ändå runt i det här stadiet av Jaha. Var det så det var? Jag var bara en av alla de där. Jamen, det visste jag väl? Eller?
Man kommer på att man säkert förra gången man skickade in, också var så här överdrivet nöjd och trodde på publicering till varje pris. Men att man kanske inte skulle tro att man var något, man kommer på att man kanske inte stack ut så mycket som man trodde…
Men så minns man förstås hur många förlag det finns kvar.
Och att den nu trots allt bara ligger hos tre av dem.
Och att det måste gå, förr eller senare.
Helst nu.
Man kommer på att man inte behöver intala sig, att man inte är en sån som faller ihop längre. Inte just nu, för nu har man arbetat. Man har slitit. Man vet att det här kommer att gå vägen. Så det så.
Det enda man gör nu är att stryka Natur och Kultur.
Har de senaste dagarna märkt att jag börjat vackla i ståndpunkt beträffande Bonniers. Jätten som jag har så delade känslor till. Allt sedan den där negerön, så… (Läs tidigare inlägg "Jag är negerkungen över Kurrekurredutt-ön") Efter att nyligen ha lyssnat på en egengjord inläsning (!) av boken som förrut hette "Tio små negerpojkar" står det tydligt för mig att det är rent ironiskt av förlaget att byta titel. Boken svämmar nämligen över från förstasidan till sista av en strängt förlegad syn; både vad gäller svarta människor, judar och kvinnor. Ska man upprätthålla en rumsren korrekthet överensstämmande med dagens glassförbudspolitik, är boken sannerligen en utmaning som heter duga… Men det förstås: folk dömer ju av omslaget när det gäller det mesta. Sanering är alltså det samma som skönhetsbaserad plastikkirurgi? Vi vill för allt i världen ha ytor som är tilltalande och inte förargar, men innehållet; vem orkar bry sig om det?
Som ni hör: debattens hetta har inte riktigt runnit av mig än.
Men Karin sa att det låter dumt av mig att inte skicka till Bonniers, om de nu gillade mig förra gången. Det är svårt att komma till, och lektörsbrev smäller trots allt högt i den tysta urskogen av inskickade manuskript… Jag vet inte. Vad göra? Ge mig hemskt gärna råd i detta.
Bilden är förresten tagen från www.d7.se/catalog, där du kan köpa denna utomordentligt fula prydnad till priset av 498 kr. Tingesten (jag är osäker på vad man ska ha den till) väger 1,4 kilo. Jag tyckte den passade bra, för att illustrera vad min uppdatering handlade om. Som en påminnelse om att folk kan göra så här fula saker och sälja dem för flera hundra. Hoppas inga rättighetspoliser går i taket över detta tilltag.)
Facebook-sida