För hågade: Kristianstad Bokfestival (ovidkommande inledning och allt.)

Man blir onekligen lite cp av att ständigt formulera sitt liv i små självcentrerade meningar rörande ”whats on you mind?” Jag pratar förstås om facebook. Stället som måste namedroppas numera i var och varannan konversation. För att det oundvikligen tydligen var där man hamnade; jag med. Min nuvarande status är ”funderar på Inkonst ikväll. Och i så fall Stella McCartney-dressen. Och högklackat.” Vad vill jag ha sagt med detta? 1. jag vill att de människor jag känner som bor i Malmö ska veta att jag förmodar vara där, ev för att det är vissa jag vill träffa på kanske (ev nån specifik som jag inte tar kontakt med personligen längre och som förmodligen inte ens läser den här statusuppdateringen lika ihärdigt som jag fortfarande, – anledning till detta oklar, – följer hans… 2. jag vill skryta lite med att jag har ett Stella McCartney-designat plagg. Som jag förvisso så sällan använder, men nu tänker jag att om jag nämner det här så ser det till att jag känner mig TVINGAD att använda det, för att så att säga följa upp min egen profetia; vilket ju också är en helt onödig ekvation, i och med att så få skulle lägga märke till min statusuppdatering lika mycket som jag själv gör det; kanske för att folk på facebook i allmänhet självcentrerar lika hårt som jag gör, eller åtminstone inte tar löften om framtida företeelser som något skrivet i sten. 3. jag vill framhäva mig som en outgoing social varelse och visa att jag minsann gör annat än att sitta hemma och skriva romaner (ev hänga på facebook) eller slava i kassan på ICA, och en inneboende liten image-slav säger dessutom åt mig att Inkonst är bra att liksom nämna i förbigående i bisatser. 4. det finns tusen anledningar till att inte uppdatera sin status på facebook eller att uppdatera sin status på facebook, jag vet bara att jag är fast i det här träsket nu och under få dagar i mitt liv jobbar jag aktivt på att ens ta mig ur det.

Men. Nu skulle det ju handla om bokfestivalen. I Kristianstad. Jag har ju lovat en rikligare uppdatering.
Här ovan ser ni maten första dagen. Andra dagen var ungefär lika underbar. Bästa gratismaten nånsin, vill jag nästan klämma till med! Mumma för en vegeterian.
Ulf Stark kom fram och tog i hand, sa ”jaså här sitter poeterna” och presenterade sig. Jag höll på att falla av stolen. Andreas med.
Vi blev ungefär lika förvånade när Göran Greider var rolig i inledningstalet.
Hans poesi tilltalar mig dock inte.
Hörde inte hela Ulf Starks föreläsning om hur oönskvärt det är att litteraturen närmar sig kommersialismen, för Radio Kristianstad ville intervjua mig då. Men hörde tillräckligt mycket för att jubla inombords och tänka ja, jippi, det finns vettiga människor fortfarande. Och det är vi som ska styra världen, inte dem.
Anna Jörgensdotters bok blev jag sugen på. Hon läste lite ur den och var lika snygg som vanligt. Tycker om att vi liksom pratar med varandra, som vanliga människor, nästan som kompisar. Det var synd att hon åkte hem sen, att man inte fick hänga mer. Hoppas på fler tillfällen. Hon såg mig läsa och gillade mothershipdikten. Det gjorde även Lelle. Lelle, som kom. Jag tror inte han vill se en bild på sig själv här. Så jag lägger inte ut den. Men hela mitt hjärta vill tacka för att han kom. Och för att Emma kom. Min Emma. Det var en fredag som var svårslagen. Jag satt bredvid Lelle, och Emma såg kulturig ut i sin sjal, och allt var som det skulle. Allt i min kropp var bra.
Jag skrattade åt att vi alla tre hade skinnjackor och tyckte det var stark anledning till en bild. Här är den, till vänster Emmas kompis Johanna. Emma, säg att jag inte ska ta bort den. Andreas fotade. Andreas, som även förvånade med att ha blå kostym på lördagen. ”Skriv det, folk kommer tappa hakan.” (Min vän som i övrigt är svart, svart, svart…) Han kläckte även ur sig tidernas repliker på våra tågresor. Jag: – Fan va jag skriver på händerna jämt. Tänk om jag skulle tatuera in det istället! Vilka konstverk det skulle bli. Andreas: – Ja, då skulle du kunna få en biroll i filmen ”Memento”.
Och nummer två: jag, Rodmar och Andreas diskuterar att jag snart överlevt mitt tjugosjunde år, och att det är en stor grej, om man ser på det populärkulturellt sett, då både Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain dog vid just denna ålder. En kille lite längre ner spelar hiphop på hög volym. Andreas: – Ska inte 50 cent fylla 27 snart? …
*
Jag vill nämna att jag hade stayups, båda dagarna. Stayups får mig att känna det som att jag kan ta över hela världen. Jag vet inte vad genusvetarna har att säga om detta, förmodligen inget bra. Får mig att tänka på föreläsningen vi var på, jag och Emelie, i Malmö några kvällar senare, behandlande feministisk porr i samband med filmen ”Dirty Diaries”. Forskare Maria Larsson sa att filmen förstås är till för båda könen och att om männen inte kan tända på det här betyder det ju att vi lever på olika planeter och aldrig kommer att kunna närma oss varandra. Anna Span, brittisk kvinnlig porrfilmsregissör, sa att hon bara använder sig av snygga vältränade killar i sina filmer. Hon sa mycket som var bra. Jag gick ändå därifrån med känslan av att vara från en annan planet. Kanske inte exakt den som männens porrfilm görs på. Men inte heller den som tyckte att Anna Spans män var några som jag ville ligga med.
Vad vill jag ha sagt? Kanske att min sexualitet är min sexualitet. En egen planet, ett eget land, som har svårt att passa in och vara politiskt korrekt.
Eller är det som Anna Span säger. ”Om jag tänder på det, är det feministiskt”.
*
Åter till bokfestivalen. Jag vill även nämna Rodmar Sandberg. Denne poet som måste upplevas. Och Paul Ström. Som jag alltid nämner, inte tröttnar på. Numera en idolaffisch på min vägg. Intill citatet ”En tjej, en tjej, mitt revben för en tjej”. Ifall hans ego växer sig över hans huvud är det till stor del mitt fel. Och jag vill även nämna Tomas Ekström, vars betraktelser av Malmö stad jag redan hört en gång innan, men fortfarande kunde drabbas av.
*
Min läsning på fredagen gick fantastiskt bra. Jag var inte medveten om mig själv och hörde tydligt rasslandet av blåsten i persienner utanför, såg folk i ögonen och såg inte folk i ögonen, var en sjungande människa och hatade det innerligt men sjöng ändå. Klart och starkt och efter ett tag kändes det bättre. Om än kallsvettigt. Lelle sa ”jag trodde din röst skulle vara dålig, eftersom du sa att du hatar att sjunga på scen. Varför gör du det? Du är ju bra.” Han misslyckades för övrigt fatalt med att se bitter ut på raden längst bak. Jag såg honom. Han såg stolt ut.
*
Arrangörsmässigt var det ju något av en miss att genomgående låta läsningar krocka med varandra. Det var inte många av de stora författarna jag såg. Fick missa Lovisa för Anna Jörgensdotter. Missa Daniel Boyaciouglu för Andreas. Osv. Jag såg Per Thörn läsa ur sin pågående bok, och fascinerades av ordhavet samtidigt som 40 minuter kändes något kompakt. Blev dock influerad av det samtida som jag tyckte han fångat i sina scener, och kände återigen hur jag måste jobba mer på att lyckas med det. Eller kanske som Julia Cameron skriver, min inspiration i utbildningen just nu: att släppa mer lösa tyglar och leka, skriva in sånt man kanske inte tror passar; för att sen upptäcka att det faktiskt kan få vara kvar och tillföra något. Jag vill ju kunna förmedla slutet av 90-talet. Återstår att se om jag lyckas med det. Skulle i alla fall hemskt gärna vilja vara en av de som står framför det röda draperiet nästa år, och läser ur sin bok som debutant 2010, vore inte det något?
*
Vad hände mer? Jon Jordås läste skitbra noveller och imponerade med sitt lugn. Jag påmindes om att jag tycker om honom.
Laura Wihlborg var lika bra som alltid, och det var roligt att få höra delar av hennes NyText-bidrag. Vi pratade om danska poeter och ett möjligt framtida utbyte. Hon imponerade även med den här tröjan, mycket lik min gamla guldklimp:
Jag köpte flera böcker som jag ska läsa, vissa som jag har läst men vill läsa om. ”Flickan och skulden” ska äntligen bli av, och ”Bröderna Karamazov” tjugo spänn för inbunden. Hörde Vilska Lindgren läsa på torget under visst regn. Blev tagen som vanligt, men tänkte även på hur både hon och Josef ibland påminner om Matiss lite för mycket. Senare slog det mig att de flesta nog influeras av varandra, och att det är få jag ser som är alldeles egna i sina uttryck. Laura är fortfarande en. Han som läste novell om en man på utlandsresa är en annan. Jag vet inte vad han heter, elev på Skurup eller Fridhem. Språket var fullt av liv och intryck, lukter och smaker, känsel, fukt och äckel. Rörelse. Det kändes nytt, i vår tid. Varför det nu ska behöva göra det. Jag har tagit en bild på honom och här är han:
Minglet var inte så mycket mingel, helt enkelt. Vi dissade det för Malmö och jag, Emelie och hennes syster gick ut i natten. Men det är en annan historia, som jag inte berättar här…
*
Under tiden har Marcus Johansson följt upp där jag inte lyckades; han har skrivit om ”Watchmen”. Här, varsågoda, intressant läsning: http://intekaypollack.blogspot.com/2009/09/watchmen.html