en liten bit av något vackert

SM i Poetry slam 2009, Norrköping. Min rapport av spektaklet.

 

Etta: Oskar Hanska

Tvåa: Matiss Silins

Trea: Lovisa Eklund

 

Vinnare i improesi: Oskar Hanska

Vinnare i triathlon: Uppsala

Vinnare i teampiece: Södermalm

 

SM i Poetry slam igen. De säger att tiden gått snabbt, tänk nu är vi här igen säger de.

Jag tänker på förra årets SM. Nån form av studsande flirtande nervositetsmaskin, och så det där med att marken inte fanns under fötterna, att inget var som förut och att allt var underbart men fruktansvärt. Att håret var kort, kort och att kroppen var tränad. Jag tänker att det känns länge sen.

     

I år åker jag inte som tävlande. Men har snackat mig till lite förpoetande. Tanken är även att jag och Affe ska rapportera lite för diktafon, men med facit i hand blev det inte så mycket med den saken. Kanske är det som Affe säger: SM måste få vara en fristad.

 

Jag sover inte på vandrarhemmet, där alla andra sover. Jag sover hos Elizabet. Det fungerar bättre när jag dumpar mina centimeter-tunna liggunderlag och tar soffan, där man förvisso inte kan sträcka ut benen. Andra natten har dock kroppen vant sig vid denna detalj…  Jag är the partyanimal av vårt lilla boende, detta konstateras redan första natten och jag får hädanefter extranycklarna.

Norrköping är lika gulligt och omfamnade som tidigare, jag känner det sen Ordkrig. På samma sätt är våra värdar (arrangörerna); Dödsstjärnan med flera, lika proffsiga som då. Eloge som fan!

 

Det är nåt med poetgemenskapen som får mig att emellanåt känna mig så innerligt ensam.

Och när Fritiofs dikt om den bortkastade feminismen går rakt in i mig vill jag slänga alla korta klänningar och Johnny Depp-dikter all världens väg. Alla frågor. Alla tillkortakommanden. Varför fortsätter jag förminska?

Hur kan detta förakt vara så viktigt för mig?

Jag messar Ida och vi är överens; man byter bara ut ett destruktivt beteende mot ett annat. Att jag accepterar, ja nästintill gillar mina bulligare former på sista tiden, betyder kanske något. Eller också bara att det är nåt annat som ligger i startgroparna för att ersätta.

Behov.

Hur man också måste tillåta dem.

 

Natten mellan onsdag och torsdag, då när det fortfarande känns som att hela SM ligger framför oss, drömmer jag att jag och Oskar Hanska sitter och pratar. Jag säger att jag tycker det är synd att vi inte kommit varandra så nära, att vi aldrig gör det. Han säger Men det är ju ditt fel, Lina. Vi pratar och skrattar och det hela slutar med att jag rider på hans axlar, med alla dreads och allting under mig. Och så nåt med en elefant och en skrattande Fritjof. Det är en fin dröm.

 

Affe är min solstråle. På finaldagen har hon övertagit mina körsbärsläppar. Hennes kompis Mattias är jättetrevlig och pratar nära med mig, fast vi aldrig träffats innan. Jag har sett honom på facebook bara. Fast nu har han hår och ser ut som Jonatan Lejonhjärta.

 

Förvåning 1: Jag imponeras av Marcus Priftis.

Förvåning 2: Jag kommer på mig själv med att hålla på Oskar Hanska finalen igenom. Han som vanligtvis inte är min favorit.

Förvåning 3: Och så det där med drickat då. Oväntad påverkan från de omgivande nykteristerna gör att jag dricker sparsmakat. Till och med på finaldagen med efterföljande fest.

 

Den här bloggen kommer inte att handla om vem som hånglade med vem.

Men det var trevligt.

 

 

 

Alex Bengtsson älskas som vanligt av oss andra poeter, men ratas av publiken som inte greppar ironin.

”Alla tjejer är horor.

Jag skulle bli bög

om det inte var så jävla äckligt”,

 

som Oskar Hanska citerar efter att han vunnit hela skiten. Och lägger till sin egna version:

”Alla fulla killar är idioter

jag skulle vara flata

om jag bara hade haft lite mer fitta i mig”

 

Hela Stockholmslaget löper amok i sitt teampiecebaot. Det skriks om Frölunda och räknas på tyska, och stackars jurygrupperna ser ingen annan utväg än att ge 0,0:or, hur utbuade de än blir av resten av publiken. Improesifinalen är även den en uppvisning kantad av skandaler. Poet efter poet diskar ut sig genom att på olika sätt bryta mot reglerna! Det är tröjor som rekvisita, färdigskrivna dikter som används och ord på skärmen som INTE används. För att inte tala om detta SMs stora höjdpunkt: när Gunnar B Hansen går upp i Fritiofs ställe, och kör en impro-dikt om hur SM varje år är riggat! ”Laura Wihlborg-effekten, någon?” Jag och Affe jublar så vi inte vet vart vi ska ta vägen. Och jag grämer mig fortfarande över att jag inte filmade det…

 

Erik Härstedt är en annan sån som jurygrupperna inte begriper sig på att uppskatta. Det gör ont i hela mig när hans ord attackerar, hugger och biter. Denne poet har alltid varit lovande beträffande det språkliga. Nu är även hans scenframträdande närvaro till tusen. Hans diktbok ”Allt du aldrig drömt om” är förstås en snällversion av katapulten. Men köp den ändå. http://www.adlibris.com/se/produc
t.aspx?isbn=9186207431

 

Och så Fritiof Andersson. Varför ska det aldrig bli han? Inte ens i final får vi se honom. Trots att hans dikter som sagt, går rakt in i en. Och nej, jag tror inte att jag är ensam om att tycka det. Här har vi slipad samhällskritik och politik, invirat i guldtrådar av finaste, finaste poesi.

 

Ett replikutbyte ur ett av Göteborgs teampieces: ”Jag måste bara gå på toa först.”

”Du är alltid så jävla materiell!”

 

Teampiece, ja! Aldrig har man väl sett så många? Regeln att det bara får vara tre individuella framträdanden, kontra de fyra deltagarna som finns i varje lag, är anledningen. Det tror i alla fall Nils, när vi står i klunga utanför och resonerar. Istvàn och Johan Wretman kör för övrigt teampiece varje gång och ger därmed upp sina chanser till den individuella finalen.

     

 

En ny grej som kommer sent på nästsista kvällen, var poesikaraoke. Jag ser fram emot en utveckling av detta! Man väljer alltså en poet och en dikt som finns i deras system, och så kommer verserna upp en efter en på skärmen. Än så länge är utbudet förstås skralt, men jag ser fram emot att få läsa egna versioner av både Laura Wihlborg och Majakovskij i framtiden.

 

En annan skoj detalj är att Joss Åkesson och Amanda Lindholm, som båda var med om sitt första SM, tog sig till final! Amanda är ett starkt exempel på hur snabbt man kan klättra på ett år, om man lägger manken till.

 

Det finns hur mycket som helst att skriva och hur många bilder som helst att lägga upp. Jag slutar här. Och ger er lite länkar att gräva vidare med…

Fullständig resultatlista:

http://www.poetryslamsm.se/resultat/

 

Gunnar B Hansen skriver om saken:

http://ordpascen.wordpress.com/

 

Alex Bengtsson hyllas på efterfesten: 

http://www.youtube.com/watch?v=xLP_6Bui74c&feature=channel_page

 

Amanda Lindholm i finalen:

 

Matiss Silins i ett av baoten:

 

Oskar Hanska improviserar:

 

Mer bilder för er som har facebook: 

http://www.facebook.com/album.php?aid=110654&id=551781411

http://www.facebook.com/album.php?aid=110665&id=551781411

 

 

Oskar Hanska tacktalar:

 

Och glöm inte att coola Sanna Carlstedt som var en av programpunkterna finns att lyssna till på Spotify!