Man börjar ju sakna en kamera. Särskilt i stunder som denna. När man varit på Nässjö poesifestival och inte har en bild att visa upp från tillfället… Kan bara återge med ord. Det var en mycket angenäm upplevelse, för att tala som en riktig kulturtant, hehe, blink blink till alla dessa underbart vackra kvinnor i 40plus-åldern, med tingel tangel i öronen och markerade läppar, som vet så mycket och kan så mycket, men oftast har rösten i läget lite för högt upp… Jag gillar er. Men också… inte.
Det finns många kulturtanter på en tillställning som Nässjö poesifestival.
Men detta året: även dreadsnissar och skäggnissar, som Oskar Hanska (och jag själv för all del) och Fritjof Andersson. Och krylligt coola älvor som Olivia Bergdahl då, förstås.
Olivia får ursäkta, men jag är helt enkelt tvungen att nämna det faktum att jag slog henne i slammet på torsdagskvällen. Att hamna före årets krönta SM-drottning i placeringen, det går ju inte att se som annat än en personlig triumf! Därav måste jag alltså nämna det…. Nära finalplats var jag till och med. Fritjof knep den och gick sen o vann. Men jag är mäkta nöjd ändå, må ni tro. Ett litet men ack så skimrande bevis på att jag visst det kan ha en chans att dansa bland de stora elefanterna.
Resultat i övrigt: Oskar Hanska och Mattis på delad andraplats. Jag fyra, Olivia femma och Björn från Göteborg sexa. (Den sistnämnde för övrigt en rolig ny bekantskap. Om än med lite Göteborgarhumor…)
Jag vet inte om det är tillfälle än att berätta om dagens fina lilla triumf, eller vad man ska kalla den. ”Det framtidsgivande samtalet”? Hur som helst, är det nog något jag får återkomma till. När det ligger bättre på plats och folk vet om det o så. Eller ja… Då vet ju redan folk om det… och så…
Anna Jörgensdotter gav mig beröm. Hon la sin hand på min axel och sa ”Du är så bra”. Det är sant, det är alldeles sant. Jag blev lite stum, och så sa jag ”Men… du är ju en av mina förebilder!” Då blev hon lite stum och sa sen generat ”Det vet jag inte om jag förtjänar att vara, du som är så bra.” Galet. Och roligt. De stora elefanterna ser tydligen inte sin egen storlek…
Oskar och jag verkar vara kompisar nu. Känns fint. Jag satt med dem och åt frukost.
Han sa att han alltid gillat mig, haha, vadå alltid? Hur som helst och som sagt: de stora elefanterna ser inte sin storlek.
Vad härligt.
Och svenskt…
Eller nåt.
Dagens gråvädersinhöljda sammanslutning på Solberget (lägg märke till den fina ironin i det) resluterade förstås i en inomhusscen, istället för som det var tänkt: utanför min gamla Ringsbergslägenhet. Den stora missen var att man inte fixat någon mikrofon. Med ett in-och-utgående av folk i en lokal som inte har världens bästa akustik, resulterade detta i en ganska trist poesiläsning. Till en början vedervärdig. Hur kul är det att stå på en scen och läsa för tre stycken intresserat glödande ögon, när resten av folkmassan är sorlig som en elefanthjord och dränker hälften, inte känner av den magi man så innerligt försöker förmedla, utan mest verkar ha kommit för gratismaten… Så tänkte jag under den första dikten.
Sen insåg jag det nyttiga i övningen…
Men fortfarande var det inte tidernas roligaste poesiläsning, precis. Midas var duktig, och vi välkomnar honom tillbaka med öppna armar. Även om jag kan bli lite trött på dessa givna ämnen, som hos unga poeter alltid tycks återkomma. Men jag ska inte klaga, jag är säkert likadan själv ibland…
Mot slutet av tillställningen blev det roligare, och man hamnar väl i en tidning nånstans. Bäst av allt är när någon kommer fram och säger att de gillade en dikt. En tjej till exempel, gillade den med Veronika, sa hon. Och den trodde jag mest bara kvävdes i allt sorl, så det var härligt att höra. Trots allt är det väl så: når man fram till en ska man vara lycklig.
Folk måste ju trots allt få prata när de äter sina briebaguetter.
Men mick nästa gång.
Som sagt.
Sist en iakttagelse: jag köpte tidningen KING idag, för oerhörda 55 kr, och man kan ju inte annat än förundras över den spikraka linje som går mellan kill-och-tjej-litteratur i den glansiga tidningsvärlden. Jag köpte den för Bruce Willis, ska skriva en liten krönika om honom för tellusfilm tänkte jag, inför ”Die Hard 4”, och hade hört av en kompis att KING hade den enda svenska intervjun inför denna premiär. Där; en bortförklaring jag kände mig tvungen att poppa…. För det finns bilar till och med på framsidan!
Killar gillar bilar, datorer och häftiga actionhjältar.
Tjejer gillar Hollywoodstjärnor, smink och bantningstips.
Jag gillar det friskt nyskapande unisex-tänket inom tidningsbranschen idag…
bild på Kings framsida, hittad på http://www.tidningsbutiken.se/tidningen-king.asp. Hoppas de godkänner detta som ren och skär reklam… eller nåt.
den andra bilden är tagen av Åskar. Snygg va? Den har inget att göra med texten direkt, det är inte ens vår utsikt längre…
Facebook-sida