Det som är upp & det som är ner

Hur gick det på tävlingen i fredags då? Det gick bra! Jag kom trea, i hård konkurrens, som sig bör på en final. Surtanten-dikten gick hem, Martin sa att den var en lektion i etnologi. Och Assange-dikten rockade röv, så att säga. I lag Gatsby, som alltså är första av två lag som skickas från Malmö till Visby; Vilska, Isak, Lovisa A och jag. Tjohoo vilka teampieces vi kommer att sätta ihop!

Fotnot: inte förrän jag såg på fotona när jag kommit hem mitt i natten insåg jag att jag hade på mig mina leggins ut och in. De vita prickarna tycktes liksom sväva en bit utanför tyget.

 

Befinner mig i övrigt på lite skakig mark. Jag märker det inte om jag gräver ner mig i diverse projekt. Så det gör jag. Borde eventuellt på något vis ta upp den terapeutiska förmågan skrivandet har i någon av mina kurser. Utan att det blir för kling-kling-skriv-dig-hel över det…

En tydlig bit av den skakiga marken är förstås att min syster Hanna fortfarande befinner sig i Egypten. Enligt rapporterna från igår kväll förskonad från de största oroligheterna. Att få höra att mumier har förstörts, att butiker har plundrats, att människor demonstrerar varje dag, att det mesta är kaos och att folk slussas hem; det är overkligt, när man själv var där och solade i största möjliga lugn för en vecka sen.

En underbar vistelse med min syster Sofia, vi hälsade på min andra syster Hanna som jobbar som reseledare. Gjorde Röda havet. Köpte på mig nedprutat stuff som luktar Sharm el Sheikh. Såg pyramiderna, sfinxen och allsköns förstummande utgrävningar på Egyptiska museet.

Pratade loss med män som behandlade mig som om jag vore en gudinna. ”Your eyes! My god!” Javisst. Borde inte alla män reagera så inför mina ögon, tänker man lite dystert. Irritationen över den svenska litenheten på flyget hem. Vinslövsgubbar och oförmågan att smälta in kulturella skillnader. Jag läste igenom “Vi & dom”-numret av Alluma och tänkte återigen på hur bra den tidningen är, på hur det här numret är bland de mest angelägna de gjort. Inte minst när jag fick veta några dagar senare av min favoritförsäljare att det kommit protester på omslaget: en kvinna med svensk folkdräkt och slöja. Jag återkommer till tanken att rasismen i Malmö är en växande bekvämlighet, ett outtalat förakt gentemot allt som anses obegripligt och som stör den vardag man så vurmar om. Jag vill kräkas av det.

Jag läste ut tre böcker, varav en mycket bra erotisk roman som det kommer recension på på dagensbok på söndag, kika in det! I övrigt var det underbart att få umgås så mycket med Sofia. Vi är roliga ihop. Även om de flesta ifrågasätter vårt släktskap när de ser oss.

På ett vidrigt själviskt plan tycker jag förstås att vi hade tur. Och hoppas att min syster som är kvar ska skickas hem till Sverige. På ett intellektuellt plan hoppas jag att oroligheterna ska leda till en demokratisering. Jag stödjer att människor säger ifrån, så länge demonstrationerna är hyfsat fredliga är jag på deras sida. Men att förändra en diktatur går inte över en natt, som mamma säger. Och det är i dagsläget svårt att se hur det kommer att sluta i Egypten.

 

Det andra skakiga rör sig, som ni kanske förstår, på ett inre plan. Jag var i Växjö i helgen för en läsning på deras kulturnatt. Hur man under en dag kan röra sig så högt och lågt i humörsvängningar, det är väl ett mysterium och få förunnat. Kanske kommer Växjö aldrig att kännas normalt när jag inte får hålla Åskar i handen längre. Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans igen. Men för att staden är ett meningslöst grådaskigt skal utan hans hand. Jag har aldrig lyckats förlika mig med det.

 

 

Lördagen var en tripp tillbaka i tiden på flera plan. Jag insåg även att jag inte ville kasta mig över mannen jag en gång i tiden kastade mig över. En rätt skön insikt. Han är en av de största egoister jag vet. Det finns inte något positivt med det längre.

 

Min läsning gick bra. Jag vibrerade i orden, jag vågade hålla kvar, jag njöt av att säga hora och se in i deras småstadsstela ögon. Mamma Croall tindrade. Jag dansade med dem sen. Jag trodde att jag bara skulle gå och lägga mig egentligen, när allt var över, slumra bort från alla skitkänslor med hjälp av världens största glas vin och Emmas röst i telefonen.

Men världens största glas vin kan som bekant väcka liv i ådrorna. Snart dansade jag med hippiefolket till ”pap-pap-americano”. Jag vill bli som dem när jag blir stor. Långt rött hår med flätor, eyelinermarkerade ögon, bandana och glimten som aldrig dör ut. Hon kallade mig sin idol. Mitt hjärta blev varmt och skrattade högljutt till tonerna av lambada.

 

Jag pratade med sjömannen nr två, han var där. Overkligt och spännande att träffa människor utanför sina sammanhang. Han var full och vi diskuterade porr och barljud. Jag tyckte det var roligt. Hans kvinna sa ”Brukar du kalla dig poet alltså?” Jag sa ja.

 

På Kafé de luxe hade jag näsblod. Men det gick, som allt annat, över.