Det är augustikväll i Norre Katts Park och Ordkommissionen regerar.

Hade de sagt Norre Port med en gång så hade jag vetat vart vi skulle….
I Norre katts park har jag nog inte varit sen Sahara hotnights och spyor nån gång på medeltiden, mittemellan gymnasiet och resten av livet. Halmstad är en vacker stad, det har jag aldrig slutat tycka.
Enligt en av tjejerna som tog hand om oss hade det varit dubbelt så mycket publik om vi kommit i mitten av juni, semestertid istället för analkande höst och faktiskt ganska sval kvällning. Jag blev förvånad, för jag tyckte det VAR mycket folk där. Med tanke på utomhusscen och OS på tv och alla möjliga omständligheter. En eloge till Halmstads tappra kulturintresserade!

Den här utomordentligt goda couscous-salladen, som de tydligen är kända för, var jag så bestört över att jag inte fick i mig mer av, att jag frågade efter doggybag. De sa att vad de kunde göra var att spara den. Den blev dock aldrig uppäten, då vi fick våfflor efter uppträdandet! Vilket ställe! Jag sålde mina två skivor jag hade med mig, vi satt vid ett bord och folk kom och frågade om de fick slå sig ner. Sån där underlig stämning där man märker att folk skrattar åt vad man än säger, tystnar så fort man börjar prata. Som att man vore en kändis? Jo, faktiskt. Som att man vore en kändis.

Nu är jag ingen kändis, men jag var mycket nöjd med att jag utmanade mig själv till att läsa de båda dikter jag har spärrar mot att läsa. Det är dels den där jag sjunger, men viktigast av allt: diktsviten. Inövad och mer än redo att levereras…

Och underliga saker händer. Efteråt kommer ett par fram. ”Din skiva”, säger han. ”Ja, den tog slut”, säger jag. ”Jag har hört den”, säger han. Hans fru ler överdrivet.
”Vi känner honom”, säger dem, ”han har spelat den för oss. Vi har hört talas om dig. Så roligt att se dig i verkligheten.” Jag är stum. Eller talande. (Mer talande än nånsin kanske?) Minns inte ens vad jag säger, så förvånad. Världen är så liten. Och det har aldrig slagit mig tidigare att han pratar om mig. Att han spelar upp min skiva, ”ni vet, den första jag läste handlar ju om honom.” ”Jo, vi vet.” Jaha.
Där ser man.
”Du får hälsa honom om du träffar honom.” Jag nickar. Hans fru ler överdrivet.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller om jag bara borde rodna. Jag gör kanske både ock.

Karin Strands mamma också. Karin gick i min klass, vi har spelat teater ihop. Hon hade nu en helt annan vardag än mig, men den lät bra. Jag sa åt mamman att hälsa. När jag tänker på Karin tänker jag på ”Första varningen”, när vi spelade Strindbergs enaktare, ja det var tider, det. Jag har gått privatskola i Stockholm efter gymnasiet, men aldrig att jag hittat en så bra teaterregissör som Maggan Ek-Wirack, eller en så bra scen som den i Medieteket. Sturegymnasiet, fan alltså. Det är en riktigt bra skola.

Det är bra att vi har Paul Ström, tänker jag. Han livar verkligen upp. Så rolig! Han säger i en av sina dikter att humor är bra, som en pik liksom, humor ska man ha. Det blir svårt att ge honom komplimanger efter det. Man kan kanske säga att vissa människor är roliga, men Paul Ström är roligare?
Som vår balavagn på studenten. ”E7t – vi är lite bättre.” Punkt, punkt, punkt.

Laura och Andreas läser sina gamla vanliga dikter och jag kikar på publiken för att se vad de tycker. Själv har jag slutat tycka något, har hört de för många gånger för tätt inpå, för att riktigt känna av nyanser. Åtminstone inte igår kväll. Kanske var jag för nervös för egen del. Det är inte menat som något negativt.
De vågar inte skratta när Andreas kör sin vapendikt. Vilket är synd. Det är hans just nu starkaste kort, och jag vet att han mår bättre av bifall.

Tåget hem är hur försenat som helst. Fast i Halmstad, med den irriterande vetskapen att det bara är två stationer hem; två stationer! Känns som att jag varit med om det förrut.
På tåget pratar jag med världens kille. En av dem liksom, han är en av dem. Vi letar efter vagn 13, den verkar inte finnas, jag följer efter honom ett tag, som att det nehövs. Tills jag kläcker ur mig ”Det känns ju i och för sig som att man kan sätta sig lite var som helst”, syftandes på de tomma platserna utströdda omkring oss. Han nickar, ”ja, så är det nog.” Och jag inser att det var min cue. Trögt, men nu måste jag ju sätta mig. Han går vidare. Ibland får man en sån konstig känsla av ödesmättnad. Jag tror sällan det är ömsesidigt. Så jag brukar för säkerhets skull inte jaga efter.

Ingen såg min pappas signatur på min underarm. Det var ju för kallt för att vara bar-armt. (Hehe, så kan det väl heta? Det heter ju bar-bent.)

Hittade den här snygga reklamen inför att komlettera med:

http://www.rotundan.com/evenemang/kalender/ordkommisionen

Jag gjorde en dum grej i torsdags. Eller dum och dum? Egentligen var det väl ganska roligt. Men man kanske ska välja sina offer lite noggrannare? Min familj är lika bra som vanligt på att pika; det om något är kanske skönt att inse. (Kan jag dra med honom ner till stranden? Lyckas jag med en sån grej? Sitter man och tänker så i tre timmar är det svårt att slutligen låta bli att testa…)
Och idag skulle han åka till Hallands väderö och jag ska till Malmöfestivalen och se Timo, för han ska jag inte missa mer den här sommaren och så är det.
Så är det.