Bohemian life

Vi åkte till Lund för nån tisdag sen. Lovisa A, min främsta vapendragare, hade ryckt i trådar och fått hit världsmästaren i Poetry slam, Ian Keteku från Kanada. Med honom fanns även Brad Morden, tillika estradpoet och lite musiker.

Här ovan sitter vi i någon paus eller om det är inför, i mitten ser ni Alexandra. Martin, som också kom med tillsammans med sin nya tjej, tog bilden.

 

Lovisa förpoetade. Damn, hon är grym den kvinnan! Feministiskt och argt har det väl varit för det mesta, men jag skulle vilja påstå att Lovisa förra året inför SM verkligen fick till det, och nu jobbar hon sig vidare in på detta nya spår. Det finns få poeter som får till både humor och bildspråk på det där viset. Hon körde bland annat sin dikt om mannen med hans offerkofta. Kanske går den att se på youtube inom kort… När hon pratade om KÖTT kände jag mig lika stolt som henne. KÖTT känns som en väldigt stor och viktig grej, inte bara för Malmös estradliv, utan nu tänkte jag mest för mitt eget välmående. Det känns bra att vara en del av något. Vi är coola! Självklart kommer det att få leva kvar i vår.

 

 

Ian var förstås en upplevelse.

Kanske allra mest gillade jag hans ödmjuka dikt om att man hör alla dessa skrikande röster inom sig som skrivande människa; “pick me! pick me!” Men man tycks alltid välja fel. Man skriver om sina ex-flickvänner, man skriver en kärleksdikt till en gammal dator (som han läste och som också var fantastisk!). Just val av ämne tyckte jag i och för sig att Ian stack ut med. Och jag tänkte att det är en svår bit, som man faktiskt borde tänka mer på. Själv tror jag bara jag lyckats två gånger: när jag drog in min kärlek till Alien-filmerna i en dikt, och när jag förklarade min kärlek till gamla byggnader i en annan.

 

 

Tillsammans med Brad Morden på uckulele (första gången jag blivit riktigt imponerad av det instrumentet?) gjorde de den här låten. Här filmad i en annan konstellation men låten är samma. Jag fick för mig att det var en låt jag ville höra varje dag. Och det händer ju inte så ofta, så det är en fet komplimang. Senast det hände var med Bländas “Lämna mig ifred”. Magnus hade gjort tabben att inte ha med den på skiva (vilket Brad Morden tydligen också gjort! Vad är det med folk?), så jag fick den skickat till mig på mp3 för att överleva. Nu finns den på Spotify, så vi kan alla få leva…

Läste gjorde även Johan Wretman, som är den Stockholmspoet som sköter Ians bokningar på den turné de nu är ute på. Johan är av hiphopblod, men vågar läsa dikter som gör ont. Det gillas.

 

 

 

Stället vi var på är egentligen ingen poesiklubb alls, utan det var Doc Lounge på Mejeriet, en dokumentärfilmsklubb. Nördigt värre men väldigt fint. Ett sånt evenemang jag ständigt får invites till på facebook men aldrig gått på. Förrän nu. Kvällens film efter all poesi var en riktig höjdare. The Top Twins från New Zealand, vet ni vad det är? Två lesbiska kvinnor som började som gatumusikanter och nu är New Zeelands mest populära företeelse. Genom att ta på sig olika roller förnyar de ständigt sin show. Det var ren lycka att se hur två cowgirls kunde ta sin homosexualitet så naturligt, och sedan hela världen med storm. De har även ständigt engagerat sig i brinnande frågor som homo-äktenskap, kärnvapenfrågan och fredsrörelser. Se trailern för filmen här.

Backstage efteråt berättade Lovisa om M och hans arga mail till henne. Fascinerande hur ofta det blir bråk och uppsagda kontakter mellan mig och män jag legat med. En vecka senare känns det fortfarande underligt. De ska ju aldrig ha fel, alltid rätt. Även när de har fel. Det verkar vara en sjukdom män över 40 får. Skönt för mig att jag inte krigar mot honom i någon rättssal utan bara på hotmail, han är hyfsat slipad inom manipulation. En bit lussekatt på vägen och sen blev det efterfest i Malmö.
I taxin klockan tre:
“Du vet att det är rullande taxa nu va?”
“Va? Näää! Varför?”
Snö räknas tydligen som dåligt underlag. “Men marken är ju helt plan?”
Men det var lugnt, taxichauffören kände nämligen igen mig! “Det är du, Lina, jag körde dig från Folkets hus i februari!” Och så erbjöd han mig åtti spänn hem, vilket var en bra deal då och ännu bättre nu, då avståndet var längre. “Jag körde dig från din sängkompis, du kommer ihåg?” Jag nickade, jodå, “fast han träffar jag inte längre. Det var ju länge sen!” Lite genant är det allt, med taxichaufförer som har koll på ens sexuella leverne. Men jag får skylla mig själv som är som en öppen bok med några glas för mycket innanför västen… Charmigt, kan jag tycka. Ekonomiskt, tydligen. Och aningen dekadent.
*
Och för er som inte har koll så här i saffransdoftande glöggtider: På fredag är det säsongsavslutning på KÖTT! Kl 19 på Loftet, Hedmanska gården vid Lilla torg. Litteraturquiz, Lovisa Eklund, poesi och musik utlovas! Tema: “Personligt”.