uppdrag: upprättelse

Det är morgon och jag sätter på nya Winnerbäckskivan igen, vet inte vilken gång i ordningen. Det är bara den och Kents nya jag lyssnar på nu. Kent är ju alltid bra. Med Winnerbäck har det funnits svarta perioder.

Förra skivan skrev jag så här om: ”Lasses nya skiva, ”Daugava”, har en svart framsida med titeln tryckt i rött. Mycket tråkigt ser det ut. Vad det kommer att visa sig: lika tråkig som resten av skivan. 
Och som sagt: ta mig inte för en sniken, bitter recensent som inte kan vänja sig av vid den sötsliskiga snabbmatsglädjen det ger att såga någon. Nej, Lars Winnerbäck har tillhört mina absoluta favoriter. Till och med förra skivan, som få av de gamla fansen tycktes vilja veta av, tyckte jag om. Visst, alla spår var inga femplussare. Stackars dem och stackars dem och nej, det var kanske inte det bästa jag hört när Lasse öser samma gamla tankar en andra runda om. Men spår som ”Elegi”, ”Hjärter dams sista dans” och ”Mareld” väger ändå upp dessa tveksamheter. Mer Ulf Lundell över gamle romantiske punkaren? Jovisst var det så. Men ändå inte så jag kände ett ilsket behov av att kräkas bakom en buske eller två.

”Daugava” kommer då som en andra skiva efter det att Lasse sagt åt världen att han ska dra sig tillbaka. Skinnjackan på och med den grå munkjackan uppdragen syns han ströva genom Stockholms välbekanta gator, radhus, tågräls och tunnelbana. Allt är sig likt. Melodierna, instrumenten och samtalsämnena. ”Jag har väntat på ett regn” behandlar i en deprimerande ton Saddam Husseins hägning, och visst är det melankoliskt vackert på sitt sätt, men jag kan inte hjälpa att tänka att detta är en lam uppföljning till ”Mareld”. Lam på det viset att sanningarna sades med mer språklig finess och något hårdare magspark i den första låten.” Läs mer hela inlägget här, obs: en bit under bilden med mackorna.

Lasses nya skiva heter ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” och ser ut så här.

Det är väl kanske inte direkt genialiskt. Och nog är det många toner som låter bekanta, melodislingor som känns igen från andra skivor och känns smått uttjatade.

 

Men det jag fäster mig vid och som är nog för en upprättelse: den här skivan har ett nytt sound. Den här skivan vill jag lyssna på om och om igen. Här är Lasse på g igen, låtarna är inte en sorglig sörja. Här känns det inte som att han borde pensioneras. Jag tycker till och med att hitlåten ”Jag får liksom ingen ordning” naglar sig fast som den bästa låt man kan ha på hjärnan när man staplar korgar och har tråkigt på Ica. Och då trodde jag att detta bara skulle vara något bedagat som tonåriga finniga pojkar på första fyllefesten skulle uppskatta. ”Jag söker inte mer din sympati (eller jo, det gör jag visst). Ingen kan ta fel på varann som vi”

 

Jag skulle vilja hävda att texterna överlag är sämre, melodierna bättre, än tidigare. Det låter lite som gamla Kent emellanåt. Och emellanåt bara; nytt. Uppgraderat.

En del av mig hör redan alla protester och vet att de har rätt. Lars Winnerbäck har haft sina dagar och det här är ett desperat försök att passa in igen. Men likväl: jag kan inte få nog av den här skivan. Det är ju ett faktum!

 

Och visst, det kan vara som med sexuella kontakter man egentligen mår bäst av att avsluta, nattmackor man kanske borde lägga av med, en romantiserad världsbild man borde växa ifrån. Jag borde inte tycka att det här duger för att imponera på mig. Jag borde inte känna mig trygg när Lasse sjunger med sin hesaste stämma om ”kullarna in till stan” och återupprepar sina refränger i de enklaste tonarter, de simplaste, simplaste! Hur kan jag falla för det här?

 

Likväl: inledningen till ”Köpenhamn och överallt”. Musiken som kickar upp min vampyrliknande novemberkoma ur den stora vita sängen. ”Det du gjoooooooooooorde med mig / det var stooooooooooooort, det du gav mig”

Ja, köp mig. Lätt.

 

”Om du repar upp historien, fast den är så dum” Kanske träffar han bara rätt, i de saker jag behöver höra just nu.

 

Mm, de där drömska slingorna i ”Du min vän i livet”. Jag ser irländska vidder och daggvått gräs. Det blir så vackert, allting. ”En enda sak är given. Du bär min luft i ditt bröst”

Det lugna avlöses av det partyiska, dunkande dunkande längtan att hoppa upp och ner i lägenheten, fån-dansa naken, gör det! Det är ändå ingen här.

 

Vad jag ville säga var: Lasse, välkommen tillbaka i mitt liv.

Det är du och jag igen. Du är förlåten.