the perfection of the Coens

Inför "Burn after reading" har jag skummat igenom nåt men inte läst på. Jag vill sällan veta för mycket om det är något jag tror jag kan komma att gilla.

Vilket jag gör.
Det här kommer inte att bli en recension. Bara en snabb dyrkan. 
Jag tycker om att sätta mig i biosalongen själv, veta att jag inte kommer att behöva stå ut med nån som bara ska säga det och detta till mig, nej inga inflikningar över huvud taget, bara swisch iväg till ett annat universum. I detta fall bröderna Coens universum. Där utpressning inte sällan, utan alltid, går fel. Där Frances McDormand med varm hand ser till att man sitter säkert med bältet på. Och där till och med George Clooney kan få för sig att glimra. (Vilket han inte gör överdrivet mycket i den här filmen. Men ändå.)
Jag kommer inte ens att berätta vad den handlar om. 
Bara att jag älskar brutaliteten! Hur folk är onda och själviska, och hur detta framställs som något helt naturligt. Hur folk är löjliga och bortgjorda, ljuger för sig själva och alla andra också, men publiken vet, vi får se allt. Den brännande ensamheten i den lilla människan. Osäkerheten och storhetsvansinnet. Och ändå måste vi vara alerta för att hänga med i svängarna. Dock: och detta gör mig också så jävla glad: inga tidshopp! För hur trötta är vi inte på det nu? Att göra en film intressant genom att klura till det lite, kasta om scenerna… nej fan ska inte ens gå in på den biten. Det gör de alltså inte. Coens behärskar mediet väl nog för att slippa samla guldstjärnor.
Säkerheten i hur man väljer att visa scener. Vad som sker i bild och vad som sker utanför.
Och Brad Pitt. Denne söte lille puppy.
Och John Malcovich.
Och spänning, och skratt, och bra dialog, alltid, och fjompiga karaktärer, och de man känner igen, och oväntade vändningar, men aldrig sökta sådana…
Men främst av allt: bröderna Coen. Genierna. För vi måste väl kalla dem för det nu?
Att följa upp "No country for old men" med en så här pass bra film, det kallar jag starkt.
DN ger en trea och en lätt dimmig recension. Tjejerna bakom mig är fnittriga efteråt; "ja jag vet, jag fatta inget heller! Tur att vi fick se den gratis!" Det unga paret bredvid mig har mest händer för varandra. Och på min andra sida sitter de buffliga killarna som skrattar rått åt alla sexskämten och är tysta på vägen ut.
Jag kan bara säga att jag är nöjd.
Det här räcker för mig, att veta.
Ett tryggt gammalt äktenskap. Med garanterat vänsterprassel och blodiga mord.