I förrgår var jag på speeddating för första gången i mitt liv. På TGI Fridays i Malmö, med 13 killar och ungefär lika många tjejer.
Speeddating innebär att du har tre-fyra minuter på dig med varje person. Det gäller att få ett snabbt hum om personen på andra ändan bordet, för att sedan kunna ringa in om du vill träffa personen igen, eller inte. En drinkbiljett visade sig räcka alldeles utmärkt. Det är tillräckligt mycket snack ändå för att hinna dricka, och blir du berusad är det svårt att hålla personerna isär från varandra, oavsett de anteckningar som kan göras på de små lapparna du fått.
Nr 9: Lina
Jag märkte ganska snabbt att jag gjort misstaget att inte prata med alla tjejerna innan det börjat. För de får du nämligen inte chans att prata med igen sen. Möjligen i pausen, men då är tanken att du ska fokusera på den du varit mest intresserad av, eller kanske beställa mer dricka eller gå på toa. Jag kände också att jag är van vid att röra mig i betydligt mer queera sammanhang än detta. Visserligen träffar jag oftast killar för romantik och sex, men jag räknar mig som bisexuell. I mitt huvud är det inte en glasklar uppdelning där de med kuk är de jag självklart ska falla för, och de med fitta är de jag självklart enbart ska vara kompis med.
Att röra sig i strikt heterosexuella sammanhang känns alltså inte helt naturligt för mig.
Men, bortsett från det:
nog fanns det killar som kändes mer intressanta. Som det pirrade till lite av. Tvärtemot alla eventuella fördomar om detta är många här riktigt attraktiva. Speeddatingen ikväll är inte full misslyckade losers.
Frågor att ställa på dessa få minuter, blir fantasilöst nog ofta: ”Vad jobbar du med då?”
Inte för att jag är pengafixerad, tänker jag, men för att mitt jobb pretty much är mitt liv. Författare visade sig för övrigt vara en tiopoängare att säga för att få positiv uppmärksamhet och bli ihågkommen. Väldigt exotisk kände jag mig!
Att hålla isär de olika killarna var efter ett tag lite svårt. Ett bra tips är att tydligt skriva ”snygg” i kanten, om du nu tycker det. Eller andra saker, typ ”rödskäggig”, ”känner Rickard” (som jag kom dit med). För du kommer INTE att komma ihåg någon enbart genom ”Hässleholm, marknadsföring, tränar pardans”… En ställde frågan ”Vad har du gjort idag då?” Den tyckte jag nästan var bäst av alla. Så koncist! Och eftersom det är en måndag får du garanterat jobbet inbakat i frågan.
”Isbrytarfrågor” stod det på ena sidan av bladet vi fått att göra anteckningar i. Med frågor som ”Om du fick välja en sak att ta med dig till en öde ö, vad skulle det vara?” Ett hett tips är att om du behöver använda dig av de här frågorna, då är det inte en kille som har framtidspotential. Tre-fyra minuter är ingen lång tid…
Det kapar dessutom all eventuell nervositet inför; detta att veta att det är högst begränsat med tid per person. Det finns inget utrymme för blygsel! Bara på det, kasta dig utför.
Om det däremot känns som att tiden bara svischade förbi tills gonggongen plötsligt ljöd och det var dags för killarna att byta plats (tjejerna satt kvar, killarna roterade), då finns det hopp om livet…
Av de sex jag kryssade för var det fem som hade kryssat för mig också. Detta får du veta först två dagar senare, så ingen blir dissad på plats, vilket ju också är trevligt. Kanhända sveps du iväg lite av stämningen och att det är så trevligt att lära känna nytt folk, att du kryssar för killar som egentligen inte sätter något i brand, men är trevliga och artiga och verkar angelägna. Kanhända höjs livskvaliteten lite grann av att få klä upp sig och träffa garanterat lediga människor, SINGLAR, en vanlig måndagskväll.
Jag rekommenderar hur som helst Speeddating. Även om jag gärna kört alla träffar alla, alltså även de av samma kön. Det sociala i sig är liksom en del av leken; TGI Fridays, hur ofta är jag ens där? Hur ofta träffar jag människor jag inte känner, eller som inte känner någon som jag känner? Och tre-fyra minuter är faktiskt, trots allt, precis lagom tid för att veta om du klickar eller inte. Och en extra dejt är väl alltid kul? Vare sig det blir en partner för livet, eller inte.
(En intressant iakttagelse är att tre av dem jag valt att träffa igen, och som även vill träffa mig igen, var killar jag pratade med i baren, innan det hela började. Så rent statistiskt fick de mer än tre minuter på sig att göra ett första intryck.)
Facebook-sida