I’m waiting for you to disarm me

Ane Brun.

Jag blir jämt så jävla kär av henne. Inte i henne; nej av henne. Av hennes musik får mina känslor fnatt och fjädrar under fötterna. Lyssna på den här t.ex.
Den är ju nästan country. Gillar jag country? Nej, det brukar jag inte hävda. Skulle jag vilja bo i träkojor med en massa bebisar? Nej, det låter inte riktigt som jag. Men när jag hör den här låten blir allt totalt jävla självklart och vackert! Kärlek, tänker jag, är fan i mig det enda som behövs för den här världen. Varför skiter vi inte i allt annat? Varför ska det vara så förbannat svårt? Det är ju så här man vill ge sig hän.
Det är något med hennes röst.
Lyssna på den här.
Den kommer upp före Alphavilles original om man söker på låten i Spotify. Hur fan känns det för dem?
Men är det inte rätt självklart också? Jag vill lägga mig ner i fosterställning och gråta ihjäl mig när jag hör den här låten. Samtidigt som det innersta spirar upp likt en klängranka som vet att döden inte finns, att inget tar kål på henne, att hon alltid kommer att växa sig ur alla små hål som bankas i det där hjärtat genom årens gång.
Det finns ett lugn eller hur?
Det må vara tung sorg, det må vara singersongwriter och inte alls så jävla hett och nytt och färskt, och det må vara åtminstone ett år sen sent av mig att framhävda detta.
Men jag är inte musikkritiker. Jag överlåter åt dem att vara snabba.
Och som avslutning förstås den här, hiten. Som också är odödlig i briljans.