Lilla sommarintervjun: Marcus Priftis

foto: privat.
 
Marcus Priftisfödd 1979 och uppväxt i Södertälje, är författare och spokenwordartist. Han har skrivit romanen ”Gå på djupet”, diktsamlingen ”En käftsmäll är också beröring” och debattboken ”Främling, vad döljer du för mig?”. Marcus skriver krönikor i Dagens Arena var tredje vecka och kulturdebatterar i Svenska Dagbladet någon gång om året. 
 
 
Jag känner Marcus genom poetry slamvärlden, som betraktas som en enda stor familj. 
 
 

1. Hur är läget?

Sedan svenska kaféägare upptäckt att kaffe också kan drickas med mycket is, har sommaren blivit min favoritårstid. Just den här sommaren har jag dessutom en snorig och glad ettåring i famnen för det mesta. Det kan bara beskrivas som succé.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jo. Busted!

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag hanterar nog motgångar i skrivandet ungefär som en ettåring med en lära gå-vagn: jag tuffar på tills det verkligen är tvärstopp. Då sätter jag mig ner och gnölar lite. Och sen tar jag ut en annan riktning, ibland med hjälp av någon förstående närstående.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

En statlig utredning om jämställdhet från 2001. Den innehöll inget nytt.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Alltså, jag har verkligen försökt med det där romantiska livsstilsskrivandet. Det där som författare postar instagrambilder från och lägger på sina bloggar. Jag har säkert fem svarta Moleskines jag påbörjat storslagna projekt med, men slår man upp dem nånstans i mitten möts man av telefonklotter och attgöralistor. Nej, om jag ska få något gjort kan jag inte sitta på något fik eller uteservering eller saltstänkt mur på nån grekisk ö. Ska det hända något är det skrivbordet hemma som gäller.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Att man får säga vad man vill utan att någon säger emot en. Ta hur mycket plats som helst utan att inkräkta på några sociala konventioner eller andras inandningsluft. Man får till och med hitta på ett eget parallelluniversum där man styr och ställer som man vill. Man kan ha ihjäl sina huvudpersoner hur som helst utan några andra konsekvenser än att man blir en HBO-serie med en massa tuttar. (Yeah, right. I verkligheten blir man refuserad med motiveringen ”det där är inte realistiskt” eller ”dramaturgin håller inte”, ungefär som om livet var realistiskt och dramaturgiskt hållbart.)

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Att ingen säger emot en. Jo, faktiskt. Dels behöver man stöta och blöta sina uppslag och idéer med människor som inte tänker exakt som en själv, i synnerhet om man skriver debatterande sakprosa som jag gör emellanåt. Dels är det mycket lättare att ta en fika med sina arbetskamrater om man har arbetskamrater. Ensamhet är fint ett tag, men ibland blir det bara … ensamt.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag har fastnat helt i sakprosaträsket. Högst upp på listan är en tirad om manlighet, i ungefär samma anda som min senaste bok ”Främling, vad döljer du för mig?” men med ett annat ämne förstås. Om Gud vill och skorna håller ligger den på hyllorna nästa höst.

 

9. Du har skrivit både skön- och facklitteratur – OCH poesi! Vilket spektrum! Var ligger ditt hjärta just nu?

För att inte tala om säljcopy, lagförslag och statliga rapporter! Jag tycker egentligen inte att det är något märkligt att skriva i flera olika genrer, fler borde göra det. Jag tycker att alla har sin charm. Just nu är jag som sagt mest inne på sakprosa, men jag är lite nyfiken på essäer och personliga reportage också. Men det blir säkert en jävla deckare till sist ändå.

 

10. Din bok ”Främling, vad döljer du för mig?” handlar om rasismen i Sverige. Berätta lite om reaktionerna.

Man skulle kunna tro att jag badar i näthat nu. Men kärleken är starkare och betydligt vanligare än hatet. Av tio mail jag får om min bok – och om mina krönikor på ämnet – är kanske sju positiva, två ifrågasättande men med någorlunda rimlig ton och ett fullt av hat. Kommentarfält och forumtrådar läser jag inte, eftersom jag är mån om min sinnesfrid och mitt blodtryck. Visst, en del av det uteblivna näthatet är säkert för att jag är man och europé, rasister stör sig mindre då, men jag tror också att det är en lite sned debatt. När jag är ute och pratar om ”Främling…” får jag intrycket att folk i allmänhet är rädda för att uttrycka sig antirasistiskt, eftersom de tror att de får en massa hat och hot då. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att det finns mer kärlek än hat där ute!

 

Marcus har en hemsida, här.