Lilla sommarintervjun: Malin Jakobsson

foto: privat.
 
 
Malin Jakobsson, född 1977 i Västerbotten, har bland mycket annat arbetat som inslagsproducent, skådespelare och programledare inom både teve och radio på UR:s barn och ungdomsredaktion. ”Hon är alltid verksam som någon form av ståuppkomiker/poet med sin egen genre tragibuskis på vers”, står det på humorsajten Kuttan Blues, som hon var med och startade tidigare i år. En humorsajt där allt är producerat, skrivet och framfört av kvinnor, i ett led att göra humor-Sverige mer jämställt. 
 
Jag har lärt känna Malin genom poetry slam, och hon är en formidabel kvinna. Förmodligen en av de bästa förebilder jag vet. Dessutom väldigt kul att dricka öl med.
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Läget känns ganska stabilt! Har suttit i Västerbotten och vilat upp mig största delen av sommaren så nu känner jag mig laddad och landad.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jo och och det är just vad jag har gjort. Jag har hellre badat och fått väldigt lite skrivet. Jag är ju uppfostrad till att slänga allt jag har för händerna och lapa sol så fort den tittar fram, solen alltså.. Förhoppningsvis har jag en massa oskrivet som nu bara väntar på att bli skrivet i höst

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Jag har ju en stor förmåga att skjuta upp saker och ting, bortprioritera och förtränga och hålla på. Jag börjar oftast jobba först när ångesten är så skarp att jag helt enkelt inte står ut. Jag måste nästan ha någon form av deadline, annars är det lätt att projekt drar ut på tiden, ibland flera år eller kanske rent av aldrig blir av och det är ju tråkigt. När deadline närmar sig blir jag dock tokeffektiv och kan jobba natt som dag. Man kan väl säga att jag väntar ut ångesten och jobbar sedan förhoppningsvis fokuserat och effektivt. När jag väl skriver börjar jag sedan i ett stort kaotiskt någonting som jag oftast inte vet vart det ska ta vägen, sedan sågar jag ner det tills kärnan blir synlig. Jag har nog oftast en ganska långsam och krånglig arbetsprocess, förrutom de gånger jag gått och burit på en idé länge, då kan texten bli klar på en gång utan att den behöver sågas. Det är jädrigt skönt när det händer men det är tyvärr på sin höjd nån gång vartannat år. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste Torgny Lindgrens “Hummelhonung” och den var stundom jädrigt rolig och stundom lite torr. Jag gillar dock hans sätt att skildra eländet och torftigheten och hans bästa bok tycker jag är “Ormens väg på hälleberget där han dessutom skriver på gammelvästerbottniska.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På caféer, gärna med mycket liv och rörelse om det är dag. Hemma skriver jag mest på kvällar och nätter och då gör jag det i sängen med snus.

 

6. Vad skriver du om, vad inspireras du av?

 

Jag skriver oftast om det som för tillfället faller mig in, när jag skriver fritt så att säga. När jag skriver som journalist måste jag ju skriva på uppdrag och det är många gånger lättare. Jag har alltid haft “förmågan” att skriva direkt ur skallen, bara sätta pennan mot papperet och låta den forma ord och meningar bäst den vill. Det kan bli lite vad som helst. Oftast handlar det om mig själv, mina problem och min ångest. Ibland fastnar jag i saker och tankemönster länge och då kan skrivandet bli som ett ältande och jag har samlat på mig en massa texter som alla handlar om samma saker fast ur lite olika vinklar. Av någon konstig anledning (höhö) fylla, bakfylleångest och tillkortakommanden. Nu brukar jag försöka tilldela mig själv ämnen så att jag ska få ett lite bredare sortiment.

 

7. Det finns ett projekt som du och Ola Nilsson håller på med, där omslagsbilden på facebook är ni två som står med nakna rumpor och tittar ut över Stockholms silhuetter, alltså du MÅSTE berätta mer om det!

 

Det är en föreställning som heter “Är det skit det här?” Den går ut på att vi granskar våra harvande liv i kultursveriges träskmarker och frågar oss såhär när halva livet har gått: Är det skit det här? Kanske blir den det sista vi gör, kanske tar vi livet av oss sen eller flyttar till Rotterdam. För säkerhets skull har vi en korsfest efter föreställningen så att vi får fira att vi åtminstone överlevt Jesus. I övrigt kokar vi en gryta, slåss och dansar lite innan vi slutligen hoppar in i en röv.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag håller på med just det projektet. Sedan styr jag upp mitt liv. Tänker på att ombilda mig, byta stad eller byta liv. Kanske hittar jag bara på nåt nytt kulturprojekt och låtsas att det är viktigt, så man orkar fortsätta harva på i det här livet. eller så hittar jag ett riktigt jobb och bara tokarbetar. Ett projekt jag har på G är att jag och Ola ska åka till Prag och beställa 1000 öl på en krog och göra en dokumentär om det.  Det ingår i “Är det skit det här?”- projektet. Jag håller även på att styra upp nya inspelnigar med mina kollegor i Kuttan blues. Jag försöker komma på sätt att få fler gig och att hitta nya plattformar. Sen är jag kapellmästare för Snuskorkestern. Vi brukar spela och sjunga när vi får tillfälle och det är jädrigt kul.

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds ”Min kamp”-serie?

 

Jag gillar den skarpt. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva så utlämnande och naket som han gör. Sen kan han som få andra skriva om helt triviala vardagsgrejer i långa stycken och ändå få det att förbli intressant. Han blir som en vän, eller som det varnande exempel och förebild i ett som jag själv gärna också skulle vilja vara. Nu väntar jag bara på att del sex ska komma ut på svenska.

 

10. Du är även standupkomiker. Det tycker jag verkar vara ungefär det läskigaste som finns, samtidigt som det verkar så jäkla kul om man väl behärskar det. Vad är dina bästa tips för att våga?

 

Bara gört! Det gäller allt i livet säger jag som den livsprofet jag ibland får för mig att jag är. Man kan prova att liksom finta bort sig själv. Tänka kanske att man ska skriva ihop nåt skit utifall att, för att sedan bara gå och kolla på de andra komikerna, och vips vad det är står man där och kör själv. För mig tog det dock ca femton år innan jag tog steget och det är nog lite väl länge. Men som med så mycket annat här i livet skyller jag det på mina föräldrar och den västerbottniska mentaliteten där guds och Jantes öga bevakar varje steg man tar ;). I övrigt kan man vila i att publiken faktiskt är där för att ha roligt och därför skrattar åt det mesta. De är oftast, som jag har känt det, väldigt förlåtande och snälla. Även om man säger något plumpt så ingår det i konceptet att man liksom kan vrida det till ett skämt också. På så sätt är det nästan enklare än att framföra estradpoesi där publiken lyssnar på ett helt annat sätt. Har man scenvana och någon som helst känsla för hur man bygger upp ett skämt eller berättar något på ett roligt sätt så ska man inte tveka tycker jag. Då kommer det att funka hur bra som helst, och det är fantastiskt roligt att hålla på.  

 
 
Malins hemsida hittar du här.