Lilla sommarintervjun: Louise Flowers Buenafe Mistén

Louise Flowers Buenafe Mistén, född 1990, är kulturarbetare som bland annat gör musik, uppträder som estradpoet, slåss verbalt som metaforbrottare och räddar skivan som ljudtekniker. På kort tid har hon blivit ett namn på poetry slam-scenen i Malmö.
Jag känner Louise från hennes engagemang i föreningen Ord På Scen, inte minst från när vi anordnade SM. Men för all del, vi brukar också hänga på stranden och diskutera toppless-solning och andra väsentligheter.

1. Hur är läget?

Just nu är jag sjuk. Det känns så klart tradigt! Det är säkert en stressgrej. Men å andra sidan får jag bli ompysslad, och invirad i filtar, och äta glass. Och ligga och läsa böcker, och svara på roliga intervjuer!

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Man och man, jag är inte man. Jag är bara jag, vilket inte är fy skam, men jag ser inte varför det ena måste utesluta det andra? Jag har haft stranddagar och sedan kommit hem och när solen gått ner och hjärnan har svalnat lite skrivit oerhört produktivt! Eller varför inte ta med sig skrivdon till stranden? Det är ju ingen ovanlighet att ta med sig en bra bok, det borde ju fungera att göra tvärtom!

3. Har du några vanor när du skriver, typ ”jag måste dricka ur den muggen”, eller ”jag måste lyssna på den musiken”?

Nej, egentligen inte. Men jag kan inte sitta och jobba om det är stökigt omkring mig. Jag behöver ordning och reda runt mig annars flyger tankarna iväg till att jag borde ta hand om disken, eller rista lakanen eller nåt annat. Jag tänker faktiskt på det lite som att äta maten först, godiset sedan. Jag har även lärt mig att hjärnan jobbar bättre med papper och penna. Det är något med det fysiska att faktiskt skriva, istället för att bara knappa in tangenter.

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Jag är mitt inne i Roslund & Hellströms ”Tre sekunder”. Texten målar upp fantastiska bilder, det är som att se på film – vilket jag faktiskt har slutat att göra. Se på film, alltså. Böcker är i regel mycket häftigare. I Roslund & Hellströms romaner har jag följt Ewert Grens och hans arbete som kriminalare. Berättandet är rakt på, utan undanflykter eller undvikanden, och läsaren får ofta följa både polisens arbete och den andra sidan, alltså den eller de som har utfört brottet. Båda författarna har egna erfarenheter av ett liv som kriminell, och skriver trovärdigt som få andra.

I ”Tre sekunder” har jag dock tappat bort mig en del gånger och fått läsa om vissa meningar. Jag känner mig lite korkad, liksom. Kan jag skylla det på att jag är sjuk?

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag behöver högt i tak, både bildligt och bokstavligt och sitter på ställen med mycket ljus och mycket luft. Orkanenbiblioteket, som tillhör Malmö Högskola, med sina panoramafönster längs hela väggsidorna och fyra meter i takhöjd är en favorit. Vissa gånger har jag suttit i S:t Petri kyrka vid Centralen. Kyrkan känns luftig och är invändigt målad helt i vitt. Ett tag satt jag mycket i HUBn på STPLN (lokal vid Stapelbädden i Malmö, öppen för allmänheten, Linas anm.)

Det är också skönt att sitta utomhus! Just nu sitter jag på balkongen och skriver det här, invirad i filtar, långkalsonger och ett påslaget värmeelement vid sidan om. Jag tycker också om att sitta tillsammans med andra som ett kollektivt skapande, där var och en jobbar på sitt eget projekt. Det är väl den bildliga delen av ”högt i tak” och är tillsammans med rätt människor fantastiskt inspirerande!

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Mycket svår fråga! Jag har sällan en enda favorit, vare sig det gäller skrivande eller någon annan konstform. Jag tycker om olika sätt att berätta en berättelse. Eller ska jag kanske hellre säga olika sätt att visa en berättelse. Det är egentligen det allting handlar om. En historia måste via olika grepp och trix målas upp och det måste hända något inne i mig som gör att jag kan se, kan känna, smaka, lukta och helt enkelt uppleva boken inne i mig själv. Ordet ”bokmanus” fick just i detta nu en helt ny betydelse. De författare som lyckas nå mig på detta vis (förutom Roslund & Hellström) är bland andra Suzanne Collins, Håkan Nesser, Jo Nesbø, Unni Lindell, Karin Fossum, och Jonas Karlsson.

7. Vad handlar det du skriver om, var hämtar du din inspiration?

Det här borde egentligen ställas som två frågor, så jag delar upp det i två svar.

Mina texter utgår mycket från egna upplevelser, känslor och tankar. Jag avhandlar en hel del ångest, i nästan alla mina projekt, med alla möjliga aspekter; självhat, självdestruktivitet, skuld, skam, destruktiva samboförhållanden, och så vidare. Jag har ofta med politiska aspekter och värderingar, kanske inte alltid fullt uttalade men som en liten krydda för att få läsaren/lyssnaren att tänka själv. Just nu jobbar jag en del för att utveckla mitt skrivande, skapa andra typer av berättelser och använda nya sorters grepp i mitt berättarspråk. Till exempel måste inte allting vara jagform!

Min inspiration kan jag hämta från allt möjligt, även om det mesta baserar sig i den självupplevda ångesten. Jag läser böcker, artiklar, ser på TV, pratar med vänner, betraktar en intressant person på bussen. Den bild jag får av samhället vill jag berätta om, med allt vad det innebär. Dessutom handlar inspiration också om att faktiskt ha motivation för att skriva. Det går ju att ha massor att skriva om, och trots denna stora ämnesbank sitta där utan någon lust. Jag sporras till skrivande av att befinna mig i kreativa men avslappnade miljöer, tillsammans med kreativa och lagom flummiga människor. Jag tror att individer i grupp lyfter varandra. Sedan jag träffade min pojkvän, som skriver nästan varje dag, har jag producerat mer än någonsin – och jag skriver faktiskt bättre!

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Just nu skriver jag framförallt på ett bokmanus som går under namnet ”Undrar om det skulle hjälpa ifall jag biktade mig”. Jag berättar om min tid som arbetslös efter att jag blev utbränd, och vilken skam det medför. Det är en skam att leva på såhär lite pengar, men i det hela även en inbakad skuld – ”om jag bara inte hade tagit studieuppehåll!” – som förskjuter samhällsansvaret, från den kollektiva välfärden till den enskilda individen. Jag utgår mycket från boken ”Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad”, i vilken bland andra Katrine Kielos och Torun Carrfors medverkat, och applicerar deras berättelser på självupplevda vardagssituationer.

Dessutom skriver jag en hel del nya fristående texter, då jag planerar att tävla i höstens säsong av poetry slam. Just nu känns det faktiskt lättare att producera olika grejer parallellt. Eftersom jag redan skriver är ju hjärnan redan uppvärmd. Och så söker jag jobb. I detta ingår att strukturera upp och organisera om min hemsida, som för närvarande fungerar för både mina texter och för mitt arbete som scentekniker.

9. Du håller även på med poetry slam och metaforbrottning. Vad är det som lockar med att stå på scen och läsa upp sina ord?

Mitt förhållande till scen och text kommer från början av min skolning som skådespelare, men mycket av det där sitter i. Jag vill berätta något, jag vill bygga upp historier och skapa världar som andra människor förhoppningsvis kan ta till sig. Jag vill förmedla en tolkning.

Metaforbrottning är mer likt teater än vad poetry slam är, då det handlar om att skapa en karaktär med bakgrund, målsättning, kläder etc. Jag har tagit paus från metaforbrottandet, eftersom den gamla pressen från utbrändheten gjorde sig påmind. Metaforbrottning kräver mycket förberedelser, och det startade ett gammalt spöke i mig. Dock har jag jobbat på ett par metaforbrottningsgalor i egenskap av scentekniker. Och jag är en oerhört flitig publik!

På så vis kan poetry slam, som alltså tävlingar i estradpoesi, vara både lättare och svårare än metaforbrottning. Som estradpoet finns ingenting som kan förstärka det jag uttrycker i text, jag kan inte luta mig tillbaka och lita på att någon rekvisita eller en specifik kostym gör mitt jobb. Å andra sidan kan jag tycka att det är mer av en konstform när det bara är språket och den egna utstrålningen som når publiken. En riktigt skicklig estradpoet behöver bara sig själv.

10. Din kille är gammal svensk mästare i poetry slam, Tobias Erehed. Brukar ni bråka om vem som skriver bäst?

Haha! Jag tror inte att det går. Tobias och jag har så olika uttryck, så det skulle vara som att jämföra äpplen och päron. Det är nog snarare tvärtom, att vi uppmuntrar och hjälper varandra. Jag har blivit inspirerad av hans texter, och han säger detsamma när han läser mitt. Under processen med ”Undrar om det skulle hjälpa…” har han hela tiden varit min främsta kritiker, mitt bollplank och min sparringpartner. Jag tycker att Tobias producerar fantastiskt bra texter och jag vet att han förstår skrivandet, processerna, perfektionismen. Både han och jag håller också på med musik, så vi kan stärka varandras arbeten även där. Visst kan vi väl kallas för konstnärspar, men vi är ju inte den stormiga klyschan. Naturligtvis har både han och jag en hel del hjärnspöken, klassisk prestationsångest till exempel, så vi tävlar redan mot oss själva. Då tycker jag att det vore idiotiskt att dessutom konkurrera med någon som bara är en tillgång i mitt arbete – framförallt om det råkar vara mannen i mitt liv, han som gör mig hel.
Du hittar mer info om Louise på hennes hemsida, här.