Lilla sommarintervjun: Lisa Bjärbo

foto: privat.
 
Lisa Bjärbo, född 1980, är författare till en rad barn- och -ungdomsböcker, senast ”Eddie får en lillebror”, en bilderbok för små barn, 2013. Hon jobbar även som journalist. Lisa är uppvuxen utanför Växjö och numera bosatt i Stockholm. Hon bloggar på två ställen, här och här.
 
Jag känner inte Lisa, men jag har läst hennes bok ”Allt jag säger är sant” och tycker hon verkar cool.
 
 

1. Hur är läget?

Det är bra! Jag har semester och är hemma hos mina föräldrar i Småland och äter min vikt i jordgubbar från deras trädgårdsland. Så det finns inget att klaga på.

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Varmt? Här är det mulet och så kallt att man helst vill gå omkring i en ful fleecetröja dygnet runt. Men okej, jag fattar vad du menar. Och ja, jag badar hellre än jag skriver när det är soligt och varmt! Mitt bästa skrivväder är novemberslask.

 

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag har dessvärre inte kommit på något bra knep. Tvingar mig igenom den? Jag har dåliga dagar ungefär varannan dag när jag skriver, och då måste jag verkligen stålsätta mig för att sitta kvar framför datorn och tvinga ur mig text. Det är inte alltid roligt, men ofta lossnar det efter några timmars djupt suckande. Men om jag verkligen, verkligen kör fast så brukar jag gå ut och gå. Det botar inte alltid skrivkrampen, men det får mig i alla fall att sluta dunka huvudet i väggen.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läser Jennifer Weiners ”The next best thing” just nu och gillar den väldigt mycket! Hon är en ny upptäckt för mig, Jennifer Weiner, och jag är sjukt nöjd över att veta att hon skrivit nio böcker till som jag kan plöja sen. Hon skriver roligt, lättläst, med bra dialog, och är skitbra på att skapa karaktärer som man gillar. 

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Där det är lugnt och tyst, och jag känner mig hemma. Alltså i min lägenhet eller på mitt kontor. Jag är helt kass på att sitta coolt på café och lajva Carrie Bradshaw och skriva böcker i folkvimmel. 

 

6. Har du några speciella vanor när du skriver, typ ”jag måste ha den kaffekoppen” eller ”jag måste lyssna på den musiken”?

Nej, inte direkt. Men jag har märkt att jag har ett ständigt behov av att stoppa något i munnen när jag skriver. Typ ”Skriv en mening, ta en kaka”. Så jag brukar se till att ha kaffe eller vatten till hands. ”Skriv en mening, ta en klunk vatten” låter väl i och för sig inte så glammigt i jämförelse med den där kakan, men… Jag är rätt lättlurad. Så det funkar. 

 

 

7. Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag har ingen supertydlig linje, som jag alltid följer. Men på ett ungefär går det till så att jag kommer på en lös idé eller en person jag vill skriva om. Och sedan går jag omkring och tänker på den idén eller den personen i några månader, och processar i huvudet. Karaktärerna är viktigast! Jag lägger ner jättemycket tid på att tänka på människorna det ska handla om. Sedan skriver jag ner en planering över boken, typ 2 A4-sidor kortfattat vad jag tänkt ska hända och sådär. Och sen skriver jag! Från första sidan på boken till sista, utan att hoppa. Eller åtminstone gjorde jag det för några år sedan. Nu för tiden planerar jag nog ännu mer innan jag sätter igång. Jag har märkt att mitt skrivande blir lättare att hantera ju mer jag planerar i förväg. Jag är inte så mycket för det där med att ”låta berättelsen få ett eget liv” och liksom sitta och ”låta karaktärerna leda mig”. Det hade aldrig blivit några böcker för mig om jag hade gått omkring och väntat på något sådant. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Inget! Det är fantastiskt. I förrgår skickade jag och Johanna Lindbäck vår gemensamma höstbok till tryck, så nu är jag ledig i några veckor. Sedan har jag tänkt att jag ska börja skriva på en bok som jag har gått omkring och tänkt på i flera år nu. Det ska bli intressant att se om det blir någon av den idén nu till slut. Om det blir det, så blir det en deppig historia om fyra personer från en liten håla i Småland.

 

 

9. I höst släpps boken ”Vi måste sluta träffas på det här sättet” som du skrivit tillsammans med Johanna Lindbäck. Hur var det att jobba tillsammans med någon, jämfört med att jobba själv?

Det var skitroligt! Mycket mindre ångest, mycket mindre ensamt och mycket roligare. Vi kände inte varandra innan vi började skriva ihop, så det kunde ju lika gärna ha gått åt skogen. Men det visade sig rätt snart att vi tänkte lika, jobbade bra ihop och hade roligt under tiden. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det.

 

10. När min bok ”Det borde finnas regler” precis kommit ut och jag googlade bloggrecensioner på den, då var det ofta ett svar som mötte alla bloggare som skrivit att de inte gillat den; ”Läs Lisa Bjärbos bok istället!” Så ett tag såg jag dig som värsta konkurrenten. Sen läste jag din bok och tyckte den var rätt bra, och framför allt att den skiljde sig så mycket från min egen att jag nog kunde rycka på axlarna åt det. Den här löjliga tävlingsinstinkten, känslan av att branschen är någon sorts arena där man slåss om läsarna; har du känt den nån gång?

Ånej, vad jobbigt! Sådana där jämförelser… jag förstår precis vad du menar. (Tycker förresten inte heller att våra böcker är speciellt lika. Du är till exempel bättre på att skriva dialog! Jag brukar tipsa om din bok som skolexempel på ”trovärdig fjortonårsdialog” när folk undrar hur de ska få till pratet i sina texter…) Jag försöker tänka så här: Ju fler bra ungdomsböcker som släpps, desto bättre. För mig och för mina böcker. Om en person upptäcker en ungdomsbok och älskar den, så är ju chansen större att hen upptäcker en till? Kanske min? Eller din? Jag tänker mig inte att vi tävlar mot varandra på en arena. Snarare i samma lag i så fall, mot resten av världen. Men, med det sagt? Det händer naturligtvis att jag blir fruktansvärt avundsjuk på andra författare, eller andra böcker. Och tänker saker som ”Men VARFÖR får den där boken så mycket uppmärksamhet, den är ju inte ens bra, VARFÖR läser inte alla den här eller den här eller den här eller till exempel min bok istället?” Fast jag försöker tänka det mest i smyg, så säg det helst inte till någon.