Jenny Green, född 1986, har gått skrivarlinje i Skurup, jobbat i Norge och bor numera i Göteborg och pluggar till lärare. Och skriver romaner.
Jag har fått äran att ge respons på en del texter som Jenny skrivit, och hoppas det är en tidsfråga innan hon blir publicerad. Vi träffas rätt sällan men jag skulle hävda att vi är väldigt lika, båda funderar mycket över feminism, livet som kvinna och skrivande människa, vad det egentligen är som krävs för att en ska bli lycklig.
1. Hur är läget?
Läget är fint, har just varit på cykeltur, druckit gott kaffe och trampat hårt. Känns bra i kroppen nu.
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
Ibland kan det kännas som att man slarvar bort sommardagarna när man sitter inne vid datorn. Men man kan skriva några timmar och sen bada. Och det går också att ta med sig datorn ut, eller redigera på papper utomhus.
3. Hur ser din arbetsprocess ut?
Kan ju börja med att säga att jag först ser till att ha en text att jobba med, ett råmaterial som jag låter se ut i stort sett hur som helst. Ibland är det pinsamt dåligt men då påminner jag mig om att det bara är en skiss.
För övrigt skriver jag som bäst när jag har mycket annat att göra, som plugg eller mycket jobb. Det får mig att ta till vara på den skrivtid jag får.
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Senast läste jag ”I vattnet flyter man”, av Kristina Sandberg. Tyckte om den, den kändes som en annorlunda ungdomsroman och jag grät redan under första kapitlet.
5. Var befinner du dig helst när du skriver?
Bästa platsen är hemma i soffan, men ibland när jag känner att det går trögt i arbetet försöker jag byta miljö, för att verkligen lyckas koppla på skriv-mode. Ofta kan det betyda att jag sätter mig på något kafé.
6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?
En författare som inte gjort mig besviken är P.O Enquist. Jag är så sjukt imponerad av honom, dels för hans fantastiska språk, men också hans förmåga att producera! Jag tycker det känns om att han bryter det linjära skrivandet, texterna känns mer cirkulära.. om det är någorlunda förståeligt uttryckt. Ofta förstår man inte början av boken fullt ut förrän man kommit en bit in i romanen. Då kan en enkel mening plötsligt rymma mycket mer än den gjorde i början. Grymt snyggt jobbat.
7.Du har gått på skrivarlinje, som så många andra av oss. Vad har du för negativt och positivt att säga om det?
Skrivarlinjen gav mig massa bra grejer, inte minst ett litet kontaktnätverk av skrivande människor som jag kan bolla text med.
Jag lärde mig också att ta skrivandet på allvar. Idag identifierar jag mig som skrivande och vet att jag kan få till bra text. Och jag lärde mig att se text både med känsla och teknik. Innan var det mest känsla.
Egentligen kan jag faktiskt inte komma på något negativt. Under själva utbildningen kunde jag tycka det var svårt att skilja på vad som var mina idéer och tankar om text, och andras. Men det är ju så det är att vara mitt uppe i en utveckling där man håller på att ta till sig nya synsätt.
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
Just nu håller jag på att skriva om ett gammal romanmanus. Jag vet inte om det är en ungdomsroman eller en ungdomsskildring för vuxna, kanske är det ett stort problem, kanske inte. Det är en hel del omskrivningar och jag är lite rädd att jag skriver bort det som är bra. Hoppas inte.
9. Vad skriver du om, varifrån hämtar du din inspiration?
Just nu är det alltså barn och ungdomar i huvudrollerna, och relationen mellan barn och vuxna. Viktigaste inspirationskällan är nog textsamtal med andra textmänniskor. Ibland kan ett samtal få allting att se så självklart ut. För mig är det tysta ensliga skrivandet ett dött skrivande. Men ensamma promenader i egna tankar kan vara nödvändigt emellanåt. Sen blir jag såklart skitpeppad av att läsa bra böcker!
10. Det krävs mycket disciplin och hårt arbete för att sammanställa en roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?
Att alltid vara inställd på att skriva om något. Se till att man faktiskt skriver när man tänkt skriva, även om det mest blir lite petande bland raderna. Och när det känns förjävligt (eller skitbra) kan man alltid lämna ifrån sig texten för att få pepp och kritik från andra. Även om det bara är ens mamma som säger att man är skitduktig kan det vara precis det som behövdes för att ta nya tag.
Facebook-sida