Lilla sommarintervjun: Eva Ludvigsen

foto: privat.
 
Eva Ludvigsen, född 1974 i Hudiksvall, uppvuxen i Uppsala. Hon debuterade nu i vår med boken “Lova”. Eva jobbar på ett bioteknologiskt företag i Uppsala och bor i Vänge tillsammans med man och barn, just nu skriver hon på sin andra bok. 
 
Jag hade Eva som elev i kursen “Att skriva roman” som jag ledde via Studiefrämjandet i Lund för några år sen. Det är roligt när man försöker uppmuntra sina elever att starta stora projekt, och så gör dem det! Eva skriver i genren romance, vilken jag inte var så bevandrad i, så det var både roligt och en utmaning att ge respons till henne. Dessutom producerar hon så himla mycket, så himla snabbt!
 
 
 

1. Hur är läget?

Tack, det är bara bra! Ska vara ledig från mitt dagjobb i hela sex veckor. Det är det längsta jag har haft ledigt sedan jag slutade nian. Det är nästan så jag får lite ångest att all denna ocean av tid som ligger framför mig.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

“Bolibompa “och jag är trogna vänner sedan ett flertal år tillbaka. Det är nog det enda tillfället under hela dagen då mina tre barn sitter stilla i cirka en timme. Det brukar betyda att jag har datorn i knäet och huvudet fullt av historier medan de ser på “Charlie och Lola” eller “Sommarlov”. Badandet har vi förhoppningsvis avverkat under dagen. Om vi inte beslutar oss för ett kvällsdopp när klockan slår sju.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Under den tid jag har skrivit seriöst har jag aldrig drabbats av skrivkramp. Mitt stora problem har varit något jag valt att kalla för ”trokramp.” Man måste ju tro på att just jag kan berätta just denna historia på absolut bästa sätt. Det absolut enda sättet. Innan man får ett manus utgivet av ett förlag famlar man ju lite i blindo om man har den egenskapen. När väl kontraktet är i hamn (och trokrampen jagad undan i sitt gömma) så ska manuset, boken, nu ut och möta sina läsare. Det utlöser nästa trokramp. Och så där håller det på. Jag botar det bäst genom att skriva varje dag. Absolut helst på manuset men ibland kan det lösas med hjälp av långa beskrivande mail till vänner och bekanta. Blogginlägg är också vettigt för att hålla fingrarna igång. Så länge de rör på sig så jobbar hjärnan på i bakgrunden, arbetar med historien och sätter in en ny twist som man sedan bara är tvungen att få ned på papper.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Sista bok jag läste var av min förlagskollega Annika Estassy och hennes ”Solviken”. Det är en feel-good bok av bästa slaget, en sådan där man gärna stoppar ned i strandväskan och får ett par timmar att gå med. God lättsam underhållning som passar till ett porlande vitt vin.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag har inga som helst preferenser när jag skriver, men eftersom det absolut oftast blir i soffan framför “Bolibompa” så är det den platsen jag väljer.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Det absolut bästa är den sinnesstämning skrivandet sätter mig i. Jag gillar att befinna mig inne i en historia, i en annan människas tankar och funderingar. Gillar när det bara flödar ut genom fingrarna, ord läggs för ord, blir till meningar som fyller hela papper. När man får ihop en snurr på historien eller en gestaltning man tidigare inte tänkt på, ja då är lyckan total.

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Just nu är det alla deadlines. Visst, jag gillar att arbeta med en tidsplan, fungerar väldigt bra med den, men just nu är det korr på pocket, redigering på manus två samtidigt som manus tre står och bockar i hallen. Lyxproblem kan tyckas, man har ju kontrakt och det är det inte alla som är förunnande att få. Ja, det är helt sant och jag brukar säga det till mig själv en gång eller sjutton varje gång det blir lite svårt att andas. När jag hellre vill sitta och dricka vin med vänner eller spela fotboll med barnen. Då blir skrivandet till ett jobb fast jag i mitt huvud trivs bättre med det som fritidssysselsättning. En väldigt bra och givande hobby dessutom. Fast med tidsplaner..

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Manus två, med arbetstitel “Här och nu”, kommer ut på Frank Förlag nästa vår. Dess stomme är klar men redigeringsprocessen är i full gång. Deadline är till förlag igen i september, så jag vet vad jag ska göra ett par timmar varje dag i sommar. Manus tre är en ungvuxenroman som jag använt en del av våren till att göra research till. Har träffat en massa fantastiska människor som vill dela med sig av sin erfaranhet, kunskap och tankar. TIllsammans med dem har jag byggt upp mina karaktärer och fått ett par snurrar på historien. Nu ska jag bara hitta tid att skriva ett första utkast. Kanske i oktober…

 

9. När jag hade dig som elev hade du inte skrivit i romanformatet tidigare och nu har din första bok precis kommit ut. Det har gått snabbt! Hur känns det, har du kommit in i hur skrivandet funkar för dig?

Hela den här skrivargrejen är så vansinnigt rolig! Det har fått mig att se på mig själv och mitt liv med hela andra ögon. Mera friska, mera alerta, skulle jag vilja säga. 

Det är faktiskt helt otroligt, när jag tänker tillbaka på det. När jag gick din skrivkurs visste jag inget om denna skrivarvärld. Jag visste bara att jag ville göra något nytt, något utmanande. För mig, som är utbildad inom det naturvetenskapliga, där det mestadels är siffror och klar fakta som gäller, var denna subjektiva värld lockade och skrämmande. Eftersom jag varit storläsare genom hela mitt liv visste jag ju att en bok kunde generera läsare som antingen gillar eller inte gillar (eller är helt likgiltiga, vilket ju är lite av det värsta). Det kunde aldrig bli bara en siffra som passade fint in i en teori. Folk skulle känna saker, skratta, gråta eller rent av hata. Allt beroende på var i livet de befinner sig eller om de överhuvudtaget gillar genren. Med andra ord, otroligt mycket ska spela in när man läser en bok och som författare är det läskigt. Och utmanande.

Ja, jag har kommit in i skrivandet. Hittat mina rutiner och ser det som en seriös hobby. Jag har fortfarande massor att lära mig, speciellt runt det skrivartekniska men ser att skrivandet är för livet. Att varje nytt projekt, varje nytt kapitel, får mig att bli bättre, vilja bli bäst.

 

10. Din roman utspelar sig till stora delar i Australien. Varför just där?

 

Den absolut första scenen jag skrev visade sig sedan hamna mitt i boken. Då hade jag en aning om att det handlade om en kvinna från Sverige som av någon anledning flytt landet. Mer visste jag faktiskt inte. Det var först när du, Lina, sade åt mig att skriva klart hela boken som du hade på känn låg på lur inom mig som jag var tvungen att tänka på hela handligen. Var befann hon sig, varför hade hon hamnat där, vad var hennes bakgrund och hur spinner vi nu vidare på det. Jag valde då Australien eftersom det ligger på andra sidan jordklotet samt att många svenskar väldigt gärna vill åka dit. Så här i efterhand var det kanske lite osmart, eftersom jag aldrig varit där, men jag skrev inte “Lova” i första hand för att bli utgiven. Jag skrev den för att underhålla mig själv i mitt småbarnsliv. Jag har alltid velat åka till Australien, nu än mera!

 

Eva har också en blogg, du hittar till den här.