Lilla sommarintervjun: Cilla Naumann

foto: privat.
 
Cilla Naumann, född 1960 är journalist och författare till både ungdomsböcker och vuxenböcker. Förra året blev hon nominerad till Augustpriset för ”Springa med åror”, 2009 blev hon nominerad för ”Kulor i hjärtat”. Hon har vunnit Katapultpriset (1996), De Nios Vinterpris (2008) och Nils Holgersson-priset (2010). Hon har även skrivit manus till film. 
 
Jag känner inte Cilla Naumann, även om vi sagt hej som hastigast på en bokmässa för något år sen. Min relation till henne är snarare litterär, i höstas läste jag ”Springa med åror” och tyckte att det var det bästa jag läst på länge. Om ni inte läst den är det ett hett tips, särskilt nu i sommar, eftersom den har mycket sommarkänsla på landet över sig.
 
 
 

1. Hur är läget?

Fint, men längtar efter en riktig värmebölja. 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Det är inte så varmt tyvärr. Och jag älskar att skriva när det är riktigt varmt. Värmen gör något med både tankarna och kroppen. Bada kan man göra på kvällen. Det är oftare skönare då.

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Varje bok har en egen process som beror på hur livet i övrigt ser ut just då. Men oftast skriver jag lite på måfå varje dag under en lång period – ibland många år. När det börjar dra ihop sig till en historia måste jag dra mig undan och koncentrera mig. Ibland kan det bli ganska långvarigt och mot slutet vill jag helst vara ensam någonstans där jag inte brukar vara.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

P O Enquists ”Liknelseboken”. Jag tyckte mycket om den. Blir fascinerad över med vilken frihet Enquist kan röra sig i fantasi och verklighet och hur han i sitt författarskap kan återkomma hur många gånger som helst till vissa händelser – skapa dem och omskapa dem med sådan magnetisk och språklig kraft.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Vid mitt skrivbord. Allra bäst tycker jag om mitt bord på landet när jag kan ha dörrarna till trädgården öppna och det är kanonvarmt ute.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har många. Tycker att man behöver olika röster i olika perioder och lägen. Enquist är en av dem, Kerstin Ekman en annan. Och så alla andra – Inger Christensen, Duras, Ekelöf, Janet Frame, Virginia Woolf, Clarice Lispector, Romain Gary, Edith Södergran, Herta Müller, Svetlana Aleksijevitj, Emily Dickinson, Le Clezio… hur många till ska jag säga?

 

7. Att sitta och skriva är inte bra för kroppen. Märker du av några krämpor? Har du tips på att förhindra sådana?

Yoga och min cykel. Jag yogar så ofta jag kan och cyklar överallt oavsett väderlek och årstid. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Har just lämnat sista korrektur på fjärde och sista delen om tonårspojken Tom. Den heter ”17 timmar härifrån” och kommer på Alfabeta i september.

Korrekturläsning är mödosamt. Texten kan få en annan rytm när den blir satt och jag vill ha det på mitt sätt. Läser därför om och om och om igen – petar och pillar in i det sista.

Nu går jag in i ett romanprojekt som jag tänkt länge på men som det är för tidigt att prata om.

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds ”Min kamp”-serie?

Har inte läst alla delar. Tyckte om de två första men har svårt för att läsa sådant som alla pratar om. Därför sparar jag de sista delarna och läser om några år.

 

10. Din bok ”Springa med åror” (2012) fungerar som ett komplement till ungdomsboken ”62 dagar”, som kom ut ett år tidigare. ”Springa med åror” är en vuxenbok, och har därigenom en annan möjlighet att utvidga historien och föra fram andra perspektiv och bakgrundshistorier. Jag tyckte det var en så fantastiskt bra idé, som verkligen förstärkte det där med att böcker skapar egna universum. Hur kom det sig att du gjorde så?

Alla mina fyra ungdomsböcker handlar om Tom. När jag började skriva den tredje –  ”62 dagar” – blev det snabbt uppenbart att historien hade fler berättelser än Toms. Och jag insåg att jag redan hade väldigt många tankar och föreställningar om Toms mamma efter arbetet med de första böckerna. Först tänkte jag att allt skulle rymmas i en enda berättelse, men sedan lät jag Tom få sin egen bok och mammorna sin. Till viss del arbetade jag med båda manusen samtidigt, men ”62 dagar” fick bli färdig först, sedan gick jag vidare med ”Springa med åror”.  Jag är glad över det valet. Det gjorde mig friare. Och det var uppslukande och spännande att vistas i en och samma romanvärld men med olika perspektiv under så lång tid. Det är lätt att längta tillbaka dit in.