Lilla sommarintervjun: Charlotte Qvandt

 
foto: privat.
 
Charlotte Qvandt, född 1983, är poet och skrivpedagog. 2011 gavs boken ”Du ser draken genom fönstret” ut, som handlar om när Charlotte förlorade sin mamma i cancer och samtidigt blev en mamma själv. I år kom ”Varje kropp”, ett samarbete med fotografen Emil Ljungberg, och i dagarna kommer ”Klarnar du”, där jaget går i dialog med Myndigheten, med efterdikt av Oscar Nilsson Tornborg, båda utgivna på FEL förlag. Charlotte bor tillsammans med man och barn i en fin femtiotalslägenhet i Stockholm.
 
Jag har träffat Charlotte genom dagensbok.com, där hon är en återkommande gästrecensent. Vi hängde till exempel förra bokmässan, och löste melodikryss med min stora penna på Yaki da-festen.
 
 

1. Hur är läget?

Firar de första skälvande dagarna på semestern och har kanske inte hunnit känna efter ännu? Skulle säga att läget utmanar, och att jag är glad att jag blir bättre och bättre på att jonglera.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Nej. Mer det att mina barn hellre vill bada i så fall. Och att jag som ansvarstagande förälder faktiskt inte släpper iväg dem själv. Annars är mitt skrivande inte det minsta väderberoende. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag skriver i sjok och jag skriver jättesnabbt. Texten liksom faller ner i stora krevader och tar form som en epidemi. Sedan ligger den gärna ett tag och gonar sig medan jag tar tag i något annat skede i en annan text. De växelverkar och jag har ofta många stora projekt igång samtidigt. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Min egen bok, Klarnar Du, som kommer ut i dagarna på FEL förlag. Jag gillar den skarpt. Och Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn Gör att jag vill röra mig i Berlinskt 30tal och leva ut varenda dekadent millimeter av mitt inre! Rekomenderas! 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag skulle inte säga att jag är särskilt miljöbunden heller. Jag bygger ett rum i mig själv när jag skriver och har som småbarnsförälder en superkraft i o m att jag kan stänga öronen från allt brus jag konstant omges av. Men får jag välja sitter jag gärna på ett kafé, vid mitt köksbord, eller som nu: I soffan med fötterna på bordet och datorn i knät. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har flera favoriter, var och en för olika ändamål. Min främsta inspirationskälla just nu är Jenny Tunedal och då främst hennes två senaste samlingar. För att de är fabulöst bra, och för tidpunkterna jag fått dem som laddats av livet och döden. Jenny Tunedal har utöver det, i kronologi och tematik, utöver sin egen även skrivit min berättelse. Det gör mig mållös. 

 

Annars älskar jag Eva Ribich, Eva Runefelt, Lukas Moodysson, Nelly Sachs etcetera. Jag tror jag skulle kunna fortsätta för evigt. Det är lite som musik och att tonsätta olika delar av tillvaron. Jag behöver dem alla, på olika sätt. 

 

7. Du skriver främst poesi. Vad är det som är så bra med det formatet?

Förmågan att slå an i hela min kropp. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Nu skriver jag på en diktsamling, en grafisk diktsamling samman med konstnären Elisa Rossholm, samt en fotografisk tonsättning av brev samman med fotografen Jill Auville. Att jobba tillsammans med andra konstnärer och författare gödslar de egna projekten med inspiration kan en kanske säga? 

 

9. I boken ”Varje kropp” som kom ut nyligen samarbetade du med fotografen Emil Ljunggren. Hur var det, jämfört med att jobba själv?

Processen var väldigt olik hur jag vanligtvis jobbar. Jag fick en färdig bildmapp att tolka och resultatet blev en tidsmaskin till mitt 20åriga jag och allt jag levde igenom för tio år sedan. Jag visste inget om fotografen när jag skrev och när det visade sig att han var 19 år förstod jag vad det var jag hittade i hans bilder. Det är svårt att hitta en egen berättelse i någon annans arbete, men att beredas en sådan frihet som jag fick gjorde att jag plockade trådarna ganska fort och jag hade oerhört roligt när jag skrev. Skillnaden mellan att jobba själv? Fundamental! Någon annan sätter ton. Kan bli jättedåligt, men jag är oerhört nöjd med hur boken blev. 

 

10. Du har även skrivit boken ”Du ser draken genom fönstret”, som handlar om när du förlorade din mamma och samtidigt blev en. Att skriva för att bearbeta starka känslor är ju vanligt förekommande, men jag tycker ändå att det här är så jäkla modigt och naket gjort. Hur var det att arbeta med den här boken?

Boken består till största del av mina oredigerade dagboksanteckningar. Jag brukar säga att när det stod klart att jag ville skriva en bok så var den redan skriven. Och att det skulle vara märkvärdigt modigt och naket insåg jag först när förläggaren och redaktören gav beskedet att boken låg i tryckpressen… Jag hävdar fortfarande att det är svårare att det kan vara både mer skärande och smärtande att skriva skönlitterärt och bearbeta liv och upplevelse genom tolkning och hjärtmuskulatur. Mer omvälvande. Min bok är så skrikande dokumentär, och jag skrev den nära nog precis när det skedde att traumat liksom inte hade lämnat mig. På det sättet var det inte svårt, eller jobbigt. Hur sjukt det än låter så var det min vardag. Då. Nu njuter jag av att skriva fiktivt. Det är en lyx.