Lilla sommarintervjun: Carl-Michael Edenborg

Carl-Michael Edenborg (tidigare Strömberg), född 1967, är idéhistoriker, författare, förläggare och litteraturkritiker. Han debuterade skönlitterärt förra året med ”Mitt grymma öde”, en fiktionell biografi av tonsättaren Händel. Kanske mest känd är han dock som Vertigomannen, mannen bakom förlaget Vertigo som ger ut erotik, skräck och allmänt existensiellt mörker. Driver även Café Sodom i Stockholm, där han bor tillsammans med sin fru Loka Kanarp, serietecknare.

Carl-Michael och jag har träffats vid olika mingeltillfällen. Jag var på fest hos honom, och en gång skickade jag in ett manus som han tyckte var intressant. Vi får väl se hur det blir med det i framtiden.

1. Hur är läget?

Sittande, huvudet upp och fötterna på golvet eller möjligen invikta eftersom jag gärna sitter i skräddarställning när jag arbetar.

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag arbetar allra bäst när det varmt och jag får sitta utomhus med min dator. Jag hinner både bada och skriva, jag skriver ofta fort så det blir mycket tid över. Och till badet kan jag alltid ta med mig en utskrift och arbeta med.

3. Hur botar du skrivkramp?

Dagar då hela min varelse skriker att den inte vill skriva, brukar jag ändå tvinga mig att läsa igenom de senaste sidorna jag skrivit, samt åtminstone få ur mig minst en enda ynka mening. Ofta lossnar det då, och så skriver jag några sidor utan att riktigt förstå hur det gick till.

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Daniel Clowes grafiska roman ”Ghost World”. Obegripligt skicklig gestaltning av två tonårsflickors konversationer. Även om realism inte är min föredragna estetiska hållning, kan jag ändå bli djupt imponerad när någon har förmågan att levandegöra vanliga människor på det viset.

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

På ett bibliotek, med hörlurar. Eller någonstans där det är väldigt varmt, kanske tropikerna. Jag skriver bäst när jag svettas.

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Thomas Pynchon. Rikedomen i romaner som ”Against The Day”, från minsta lilla replik upp till den stora dramaturgin, är enorm. Han skapar nya universa, och jag tar tacksamt emot eftersom jag är så trött både på det kända universum och på mig själv.

7. Vad håller du på med för projekt just nu?

Två romaner. En som jag skriver igenom för sjätte gången just nu, en något kortare sak, närmast ett kammarspel, samtida, mycket dystert och våldsamt med mycket naturromantik, jag kallar den ”Du kommer inte undan”. Och en som jag började med i vintras, en historisk roman mer i stil med ”Mitt grymma öde”, som jag kommit ungefär två tredjedelar med, ungefär 400 sidor hittills. Den heter ”Alkemistens dotter”.

8. Du driver även förlaget Vertigo som ger ut mycket erotisk litteratur. I erotikboomen som fortfarande ligger kvar efter ”Femtio nyanser”; vad tycker du utgör bra erotik?

Utsökt stil (litteratur, med andra ord) och främmande njutningar, att du får vara med om sådant du inte ens anade fanns – ett begärens äventyr alltså, fullt med överraskningar. Som i Gabrielle Wittkops ”Nekrofilen”.

9. Nämn en erotisk scen du gillar ur litteraturhistorien, och varför?

Jag hoppas att mitt minne inte sviker mig, men jag har för mig att det finns en fantastisk scen i Carl-Henning Wijkmarks ”Jägarna på Karinhall” där man smugglat in en ”negress” in på Hermann Görings herresäte. Det fanns något så överraskande och avväpnande i scenen där hon packas upp ur kartongen och förför mannen.

10. Om man gillar sexscenerna men inte står ut med det dåliga språket i ”Femtio nyanser”, vad ska man läsa då?

”Berättelsen om O” av Pauline Réage eller ”Bilden” av Jean de Berg, till att börja med.