1. Hur är läget?
Jo tack, läget är bra. Jobbet som producent på Moriska Paviljongen är otroligt inspirerande och kreativiteten i stort flödar. Som författare kanske jag borde skriva från hjärtat och tillägga att jag haft otroligt bra sex på sistone, och att det bidrar till ett riktigt bra läge, men jag låter nog bli för att inte genera någon. Så jag nöjer mig med att berätta att jag är väldigt förälskad.
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
Nej, i Sverige är det behagligare att skriva än att bada i kallvatten. Men om det fanns raukar att klättra på eller grottor är krypa genom, så hade jag lätt nedprioriterat skrivandet.
3. Hur ser din arbetsprocess ut?
Jag jobbar alltid med en kombination av koncept, ramverk och kommunikationsteorier (allt ifrån varumärkesbyggande till teorier om kognition och hypnos), drivet av skaparglädje och en hehe-muhahah-full-i-fan-attityd. Jag skapar sällan för mig själv utan för målgrupper, som jag vill ge upplevelser av olika slag. Jag vill dels underhålla och dels pracka på folk min schizofrena verklighetsuppfattning att allt är paradoxer och att livet är som bäst när det är motsägelsefullt och absurt.
De flesta projekt börjar med att jag funderar över vad jag själv skulle vilja läsa eller uppleva, och sen om jag har färdigheterna och tillräckligt med passion för att förverkliga det. Sen gör jag research och kollar så att någon annan inte redan skapat samma verk. Jag jobbar länge med själva kärnan, den grundläggande idén, så att den är kristallklar, gärna så att textprojektet går att sammanfatta med några få ord. När idén är färdig så fungerar den som en målsättning eller ett styrverktyg för hela projektet. Sen skapar jag karaktärer, miljöer som på bästa sätt kan representera, bära eller fördjupa idén. Därefter brukar jag analysera mig fram till hur slutet ska vara, för att idén ska landa perfekt och fullt förverkligad. När målpunkten är hyfsat tydlig, så undersöker jag alla rimliga alternativ för att starta texten; något som presenterar frågeställningen eller de grundläggande tankegångarna.
Ofta använder jag uteslutningsmetoden och testar alla alternativ, och undanröjer alla som skickar läsaren i fel riktning. Då återstår att tänka ut ett antal avgörande milstolpar mellan start och slut. Jag kompletterar ramverket med diverse exceldokument som placerar karaktärerna i olika rutnät, beroende på deras egenskaper, försöker komma underfund med vilken funktion varje karaktär, miljö och ledmotiv har kopplat till den överordnade iden, för in det i krångliga kalkylark och flödesscheman och tittar sen igenom allt och ser så att det hänger ihop. Jag stämmer också av om det är intressant och inspirerande för någon annan än mig. Är det tillräckligt knäppt och genialiskt? Är det gripande? Borde någon karaktär plågas mer för att få fram dramat?
När ramen är skapad på det viset, med en blandning av logik, research, beräkningar och kommunikationstänk, är det bara till att gå loss och skriva verket. Då kan vad som helst hända, så länge jag bara har den övergripande idén i bakhuvudet och siktet inställt på att ta mig fram till nästa milstolpe. Ofta sitter jag och skrattar för mig själv över det jag skriver, och texten kommer nästan av sig själv. Det brukar vara en indikation på att texten blir bra. När det är mödosamt eller tråkigt, så beror det oftast på att idén eller strategin jag valt för att förverkliga idén inte var färdigtänkt. Då är det bara att slänga det jag skrivit och återgå till att vända och vrida på idén med mina rutnät och flödescheman.
När en text är färdig så skriver jag om alltsammans säkert tjugo gånger, varje gång med ett nytt perspektiv (dialog, tematik, dramatisk uppbyggnad, marknadsföringsmöjligheter, möjlighet för målgruppen att identifiera sig, klippa bort trådar som inte följs upp, lägga in 5% genialiskt trams, ta bort 20% tjat och tjafs, än en gång säkerställa att kärnidén genomsyrar verket, hitta enklare ord och språkbruk, anpassa för framtida medialisering, etc).
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Jag läser ”Metro 2033” just nu, en dystopisk sci-fi-bok om livet i Moskvas tunnelbanesystem efter att världen försjunkit i en radioaktiv atomvinter. Den är uselt berättad och berättelsens struktur avslöjas. Mycket inspirerande, för den har sålt i miljontals exemplar, och det betyder att jag – med bara lite fokus och uthållighet – kan skapa något som är minst dubbelt så bra och sälja minst lika mycket.
5. Var befinner du dig helst när du skriver?
Bland folk på stan. Ofta på något stökigt kafé. Slumpmässiga intryck och samtal söker sig in i hjärnan medvetet eller omedvetet och berikar tankarna. Ibland när jag är inne i mina kalkylark så sitter jag i flera timmar i dålig arbetsställning böjd över en dator utan att märka att tiden har försvunnit. Då spelar det ingen roll var jag befinner mig.
6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?
Neil Gaimans serier har en väldigt skön ton. Joss Whedons dialog i ”Buffy” är komplex och nyskapande. Och kul. Roald Dahl skriver med en mysig berättarröst som jag gärna vill få till själv. Sapfos dikter har en enkelhet som får mig att rysa. JL Borges idéer får min hjärna att svälla och kränga på ett skönt sätt. ”Lotteriet i Babylon” kan jag tipsa om. Fantastisk. http://www.class.uh.edu/mcl/faculty/armstrong/cityofdreams/texts/babylon.html
7. Du var med och startade upp metaforbrottning för ett tag sen, det har nu vuxit som företeelse och är på Sverigeturné. Vad var din tanke med projektet?
Jag har alltid drömt om att gå ner i en källare i typ Bukarest och mötas av ett burleskt vansinne där artister slänger avancerade trollformler på varandra, konstiga bodybuilders dansar muskeldansen (vad det nu är) som mellanspel och nerknarkade musiker improviserar hallucinogena melodier till alltihop. Något som skrämmer, roar och underhåller både hjärnan och kroppen. Men jag har aldrig hittat till den där källaren. Så då får man ju skapa den själv. Jag tycker det finns för lite scenunderhållning som faktiskt underhåller, och såg samtidigt en potential hos många estradpoeter att ta sin estradkonst ett steg vidare. Med tydliga ramverk kan helt nya former av kreativitet bli möjliga. Särskilt kul är det med ramverk som uppmuntrar till kollaborativ kreativitet.
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
Metaforbrottningen är ett väldigt stort projekt. Jag ska ut och utbilda en kull nya metaforbrottare snart, det är workshops i åtta svenska städer. Jag skriver en TV-serie om gudar och konspirationer tillsammans med Peder Isak, samt utvecklar ett kortspel som blandar fenomen och karaktärer från fiktion, historia och nutid till en enda episk och anakronistisk röra. Och så lägger jag programmet för nästa säsong på Moriska Paviljongen. Utvecklar nya klubbar och koncept.
9. Vad tyckte du om Knausgårds ”Min kamp”-serie?
Just det, det verket hör det ju till god ton att ha en åsikt om… Hm. Jag fick dem av min mor och känner dåligt samvete över att jag inte börjat läsa dem än. Förhopningsvis blir det höstens stora läsprojekt! Och det verkar vara en mycket givande läsning, trots att de (vad jag vet) inte innehåller robotar eller odödliga gudomligheter från Mesopotamien som har problem med Skatteverket.
10. Du jobbar tillsammans med Isak, råkar jag veta. Vad är det bästa och sämsta när man jobbar tillsammans med någon annan?
Det sämsta är att den ena eller andra ibland har andra projekt som är prioriterade. Det bästa är dels att det stundom är vansinnigt kul att utlösa oanade kreativa utbrott i varandras nervsystem, så att mytologiska kreatur och genmodifierade påvar bubblar fram ur det gemensamma psyket, och dels att man faktiskt får saker gjort, för att man kan sätta upp deadlines och ställa krav på varandra. Man sätter sig ner och jobbar. Doing by doing. Det är för övrigt en bra metod för att få grejer skrivna. Doing by doing.
Facebook-sida